Minnesvärda pass: #5 Tävlingsträning

Jag har skrivit ner en topp 5-lista på minnesvärda träningspass. Det handlar inte om misär eller lidande. Passen är helt enkelt de som lämnat starkast minnen. Även detta inlägg blev så långt att det resulterade i en serie. Jag kommer därför att börja nerifrån. Här kommer #5:

Min goda vän Johnsen sökte till Motalas Idrottsgymnasium året efter att jag kommit in. Han blev antagen, tackade ja och flyttade. Ingen var gladare än jag. Inte ens han själv. Dels var han som sagt en mycket god vän men han var också den i särklass bästa cyklist när det gällde att få mig att bita ihop. Dels var han fantastiskt stark. Men jag vägrade också att ge honom en millimeters lucka. Från hans håll gällde samma sak.
En oyttrad tävling startade den hösten då han flyttade österut, till Motala. Vi började träningstävla. Det handlade inte om vem som var först över någon linje i en påhittad tävling. Vår träningstävling handlade om att träna mest, oftast och hårdast. Självklart utan mat. Jämsides med varandra trampade vi mil efter mil. Första timmen gick bra, andra gick något sämre men de följande tre timmarna var dimma. Ingen av oss åt något. Det var ett svaghetstecken. Självklart drack vi emellanåt men då bara vatten. Sportdryck var för oss en flytväst vi var för stolta för att använda. Vi kunde simma, oavsett yttre faktorer.

Under jullovet i Dalsjöfors cyklade jag mest själv. Johnsen tröttnade på strul med sin vintercykel. Efter att han punkterat och förbannat sin cykel för sista gången innan nyår, började han träna på sin testcykel. Den ställde han i sitt garage, lyssnade på Absolute 80’s och spelade cd2 fem varv både lördag och söndag, varje vecka under jullovet. Jag körde på egen hand i kylan. Flera kvällar träffades vi för att fika bort eftermiddagen på Café Tårpilen. Vår oyttrade tävling påverkade aldrig vår vänskap.

Slutligen började skolan igen. Vi båda återvände till Motala. Det var också då jag körde mitt livs tuffaste distanspass. Siffran 5 var genomgående god under passet. Vi cyklade 5:55h. Det var 5 minus. Min snittpuls var 155 (80% av max). Och vi kom hem klockan fem. Vi åt ingenting, drack ingenting, pratade ingenting och visade ingenting. Jag var tröttast, utan tvekan. Mot slutet av passet lurade jag in Johnsen på mer tekniska vägar. På grund av hans dåliga teknik kunde jag kippa efter luft på skogsvägarna. Det var endast på grund av detta jag lyckades sänka min snittpuls från 165 till 155. Under de första 5 timmarna låg jag strax under min mjölksyratröskel.
Väl hemma stod vi och pratade en stund. Jag såg suddigt, lämnade cykeln i trapphuset, satte mig på golvet i köket och åt flingor ur paketet.

Många tyckte att min och Christoffers träning var korkad och överdriven. Förmodligen hade vi kunnat vässa en del detaljer. Men vi blev fantastiskt mycket bättre av denna träning.