Minnesvärda pass #3 Kartan som inte räckte till

Det var under ett fantastiskt träningsläger i Banyoles som jag blev grinig på mina träningskamrater. Jag hade cyklat 5-7h fyra dagar i rad. Mitt snitt hade varit bra. Min energi gick på kredit och därmed också mitt tålamod (på den tiden). Någon av de övriga ville stanna efter 25 km för att äta en bar. Själv hade jag inte med mig något att äta förutom de två citronmuffins jag nallat vid frukosten. Det var alltför tidigt för att äta någon av dem och om jag tänkt äta dem hade jag gjort det i farten.

Notera att jag lagat mina kraschade cykelbyxor med en laglapp från Trolles Trafikklubb

När vi väl kom iväg visade sig den vackra spanska februaridagen sitt bästa jag. Allt var njutbart och fridfullt. Men vid passeringen av en by fick vi en punktering. Därefter fick vi en till och sedan en till. De övriga gav sig hemåt efter 2,5h. Jag ville ha minst lika mycket tid till. Därför skarvade jag rundan vidare västerut. Enligt kartan som jag fått av Micke Thorén skulle det finnas bra cykelvägar där. De utlovade vägarna var bättre än väntat. Med irritation i benen gick det dessutom riktigt snabbt. Jag cyklade längs med motorvägen och letade efter en väg över eller under. När jag lyckades ta mig över stod stoppuret på 5h. Det skulle vara mörkt om 1,5h.   Problemet var dock att jag inte fanns med på kartan. Byn där jag var existerade inte på A4-kartan. Micke trodde förmodligen inte att någon skulle få för sig att cykla så långt.
Som väl var har jag lokalsinne nog för att besläktas med fladdermöss. Kartan försvann ner i fickan och jag cyklade bort från de sista solstrålarna, i hög fart. I Girona valde jag mellan landsvägar i totalt mörker eller motorväg i billjus. Valet föll på motorvägen. Där var jag tvungen att hålla så högt tempo som möjligt för att hastighetsskillnaden skulle bli så låg som möjligt. Jag utnuttjade luftdraget bakom en buss halva vägen. Därefter gav nerförsbacken mig den hjälp jag behövde och vågade utnyttja.

Efter 1,5h i mörker kom jag tillbaka till hotellet. Micke skällde på mig. Men samtidigt gjorde han inte det. Han visste, precis som jag, att jag förtjänade skäll. Det första han sa var därför: ”Var i helvete har du varit!?” Utanför kartan. Västerut. svarade jag. ”Å fan, var det bra att cykla där? Hur långt blev det? Du har ju varit ute hela dagen.” 215 km på kanonfina vägar blev mitt svar. Micke var glad igen. Att jag var hemma välbehållen och välcyklad var det viktigaste.

Jag missade middagen. Under kvällen slog jag världsrekord i ”antal kalorier intagna under en frukost, på kvällen”.

Under de nio dagarna i Banyoles, Spanien fick jag ihop 45h träning. Det var Johans idé. De flesta verkade tycka det var idiotiskt att träna så mycket när jag var så ung. Men jag blev bra också.

Etappseger i Niedersachen Rundfart 2007