När jag tränar och tävlar är jag universums centrum. Det finns inga andra problem än mina tillfälliga träningsbekymmer. Det finns ingen annan smärta än min egen. Den enda uppförsbacke jag känner till är den jag för tillfället försöker besegra. Allt annat blir betydelselöst. Det innebär att det jag gör betyder allt. I händelsernas centrum kan en besegrad backe röra mig till tårar. Det är inte konstigt för den som förstår.

Igår eftermiddag var jag ensam vid sidovägen under motorvägsviadukten där starten för min nyligen besegrade intervallbacke går. Skymningen var nära, kylan var påtaglig och jag hade inte skänkt passet en tanke förrän jag stod där. Jag undviker den backen i min övriga träning. Den nyligen besegrade intervallbacken var bara till för en viss typ av mycket intensiva intervaller. Varje gång jag ställt mig där vet jag därför exakt vad som väntas. Jag kommer in i de tankebanor som jag tränat fram.  Precis som med fryst mat smakar intervallen lika väl efter upptining som den gjort innan den medvetet skickligt frystes in.
Mellantiderna krossades på storklingan, 11%-branten tvingade mig att växla ner, mittenpartiet var plant, med ny fart passerade jag den sista hotellskylten och kastade fram cykeln genom bommarna på tiden 3:32 min. Det var utklassning av mitt förra pesonbästa. Utan att tänka knöt jag höger näve och kysste min snoriga handske i en diskret men känsloladdad målgest. Jag gör alltid den målgesten när jag besegrar mig själv.

Utan min mentala acceptans skulle jag aldrig kunna göra det jag gör eller besegrat det jag gjort. Jag har alltid gjort så här. Skillnaden mellan de senaste åren och de tidiga åren är att jag nu vet varför. Jag vet att det är okej och jag vet att jag måste. Inget får mig att må bättre. Inte när allt annat saknar betydelse.

Andreas Lindén Axa Sports Club Mallorca

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.