I torsdags körde jag tempo-SM i Åstorp. Tempo är den form av landsvägscykling där man startar en och en, i en kamp mot klockan, där bäst tid segrar. Jag hade förväntat mig att köra bra på tävlingen. Men under min karriär som tävlingscyklist hade jag alltid problem med domnande ben.
Första 10 km gick mycket bra. Jag flög uppför Söderåsen och såg framförvarande cyklist innan jag var på toppen. Redan då hade jag någon att jaga. Problemen började efter ungefär 12 minuter. Precis som de alltid har gjort. Tårna domnar bort, sedan underfoten, därefter hela fötterna till följd av hela underbenen. Den enda tidsrapport jag fick var efter 17 km. Då hade jag tappat 20 sek på Markus Fåglum, som blev 6a i tävlingen. Därefter steg domningarna till ovan anklarna. När jag förlorat kontrollen över fotlederna är loppet kört. Bara några kilometer senare hade jag tappat 2 minuter på Fåglum och blivit passerad av cyklisten jag tidigare passerat. Gång på gång försökte jag ställa mig upp och slappna av för att bli kvitt problemen. Men det hjälpte bara väldigt tillfälligt. Någon kilometer senare valde jag att vända om och cykla hemåt igen. Jag avbröt tävlingen i frustration.
Redan 2005 hade jag problem med domningarna. Jag trodde att det var sadeln det var fel på. Efter att ha bytt några gånger fick jag ingen förbättring. Gång på gång hämmades jag av mina domningar. Men tempoloppen var då så korta att jag oftast klarade mig utan problem större delen av loppet (även om jag inte var särskilt snabb).
Efter att jag började på gymnasiet fick jag hjälp. Micke skickade mig till alla möjliga olika kiropraktorer, massörer, sjukgymnaster och slutligen läkare & professorer. Det är många som sagt att de kan hjälpa mig. Efter några år har jag insett att de som har ett svar inte insett problemet. De som sagt att de inte kan hjälpa mig har förstått problemet och varit så objektiva att de helt enkelt sagt som det var. De som sa nej visste så mycket att de insett hur mycket de inte kunde.
Jag har fått flera möjliga teorier vad det kan vara för problem. Den teorin som varit mest återkommande och som jag även fått testa mig för är problem med skadade artärer eller på mer akademiskt språk: Arteriell Insufficiens. Läs mer om det i den senaste länken. Där finns en längre text på svenska.
Testet gick ut på att cykla på en av sjukhusets cyklar tills för att mäta blodflödet i benen. Efter att jag nått maxbelastningen på cykeln och legat där i 15 min fick jag hoppa av. Samtliga närvarande var imponerade. Men de hade inte sett något problem och tyckte att jag skulle vara mer än nöjd som hade en så bra fysik. Maxbelastningen för cykeln var lägre än min. Inte heller satt jag i min vanliga cykelposition.
Efter det testet rann allt ut i sanden. För att få hjälp på nytt var jag tvungen att börja om. Jag trodde verkligen att det var detta jag led av. Alla symptom stämde överens med vad andra sagt.
För att bli av med problemen krävs nästan alltid operation. Ingen har hittills blivit bra med hjälp av primär behandling såsom stretch, styrketräning etc. Jag kommer självklart att göra en hel del försök att bli kvitt problemen innan operation. Samtidigt som jag kommer att göra nya försök att få göra ett cykeltest kommer jag att lägga mycket tid på detaljer. Jag ska skaffa kortare vevarmar för att få mindre böj i höftartären samt höja styret betydligt för att se om det blir skillnad. Förmodligen ger inget av det något resultat då jag även fått problem vid hög ansträngning när jag cyklat i berg. Då jag haft mest problem var i Tour of Quinghai Lake i Kina. Loppet var på hög höjd. Den första dagen var det dessutom mycket varmt. I den första backen tappade jag klungan, karavanen och alla cyklister. Men först av allt hade jag tappat känseln i båda benen. Jag skrek till sportchefen att jag förlorat känseln i benen. Som svar fick jag ”It’s totally normal!”. Jag ångrar att jag inte berättade för dem om mina problem innan säsongen började. De hade säkert kunnat hjälpa mig. Men jag var rädd att de skulle tvivla på mig från början.
Om det visar sig att jag verkligen lider av Arteriell Insufficiens och operation blir nödvändigt måste jag verkligen tänka över det. När jag fick höra talas om problemet och operationen år 2007 dog en sydafrikansk cyklist i sviterna av en inflammation som orsakats av operationen. Jag hade en förhoppning att det skulle växa bort. Men efter vad jag läst sker det motsatta. Problemen blir värre och värre. Tyvärr motsvarar det min egen upplevelse.
Problemen blir inte lika stora under triathlontävlingar. Den största anledningen är att jag väljer kuperade tävlingar. Då har jag lättare att hålla det under kontroll. Under den 90 km långa cyklingen i en halv Ironman ligger jag heller inte på samma belastning som jag gör under ett betydligt kortare tempolopp. Om jag däremot ska tävla i platta Halv-Ironman får jag alltid lite problem. Men eftersom belastningen är lägre blir det inte lika märkbart.
Imorgon tävlar jag i cykel-SM igen. Denna gången är det ett 205 km långt linjelopp som gäller. Det kommer bli tufft med många mindre grupper tidigt i loppet. Banan är kuperad. Jag blir inte förvånad om några av favoriterna sätter fart från start.
SM 2009 – Enda gången då SM lyckats pricka in en sommardag