Den här helgen avgörs VM i cykel och Lidingöloppet. Jag har många goda och väldigt speciella minnen från båda delar.
Junior-VM i Mexiko 2007
Under åren som cyklist körde jag cykel-VM 2007 och 2008. Första gången som junior i Mexiko. Andra gången som U23-landslagsman i Italien. Inför VM i Mexiko hade jag kört en riktigt bra säsong och låg 10a på världsrankingen inför loppet. Jag hade själv inte riktigt förstått hur bra jag egentligen var. Men jag borde kunnat göra ett riktigt bra resultat på den tävlingen.
VM-loppet gick i Aguascalientes, en liten stad i Mexiko på över 2000 m höjd. Det var inte mycket som gick som det skulle. Våra cyklar försvann under flygresan. Dagen innan tävlingen dök de otroligt nog upp på hotellet. Hur påverkad jag var av att ha varit cykellös i 5 dagar är oklart. Jag kände faktiskt inte av det rent fysiskt. Däremot var det mentalt påfrestande att inte ha allt klart inför tävlingen förrän dagen innan.
Jag satt och sparade energi tills det var 20km kvar. På en lång och bred raksträcka stannade klungan av. Jag ställde mig upp och skapade en rejäl lucka på bara någon kilometer. Med mig hade jag kvartett med cyklister från Frankrike, Italien, Lettland och Danmark. Bortsett från letten var det duktiga cyklister från bra nationer. Denna utbrytningen var rätt kort att spela på. Dessvärre var den höga höjden svårhanterlig. På hög höjd är mjölksyran svår att bli av med. Letten släppte från hjul efter 2km. De övriga började strula pga trötthet efter 5km. När vi kom in i den sista backen körde jag ifrån de andra. Eftersom loppet gick på en motorvägen var det lätt för klungan att kontrollera mig. Jag blev ikappåkt i slutet av backen. Samtidigt gick den avgörande utbrytningen. Det var italienaren Diego Ulissi som kontrade på min attack. Han vann senare spurten i gruppen och plockade hem sin andra VM-titel på rad.
Jag tappade ordentligt många placeringar och spurtade in med tredjegruppen på en plats jag inte ens minns.
Lidingöloppet 2010
Under 2010 körde jag två stycken officiellt godkända Lidingölopp på 30km. Den första gången i samband med Superklassikern i juni. Jag minns inte så mycket från det loppet. Efteråt fick jag höra från en vän att hans mamma hade varit där och hejat. ”Va? Jag minns inte henne.” Det var inte bara henne jag glömt. Jag minns väldigt lite från sista halvan av loppet. Men efter att ha kört Vasaloppet (på rullskidor), Vansbrosimmet och Vätternrundan kanske jag borde listat ut det på förhand.
Den första halvan av Lidingöloppet under Superklassikern gick under 1:15h. Det såg bra ut och om jag hållit det tempot hade jag klarat mitt tidsmål på 20h totaltid med 20 min. Sista halvan gick inte lika bra. Jag hade haft problem med magen under dagen och hade därför fått i mig alldeles för lite energi. När energin började ta slut hade jag problem att hålla mig på fötterna. Med 8km kvar snubblade jag, föll ihop och krampade. Jag kom först inte upp. Om jag låg där i 15 sekunder eller 5 minuter vet jag inte. Tidsuppfattningen hade jag tappat för längesen. När jag väl passerade mållinjen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. 6 månaders förberedelser var över. Det var det roligaste jag gjort och jag kanske aldrig skulle få göra det igen. Oavsett fanns inte energin till att göra någonting. Intervjun med SVT fick bli sittandes i gräset. Den oklippta versionen av intervjun visar hur min hjärnkapacitet inte riktigt hängde med. Varje fråga följdes av en 30sek lång tystnad. Först var jag tvungen att fundera ut vem jag var, sedan vem reportern var och sist vad reportern snackade om.
På måndagen efter Superklassikern ställde jag upp som modell. Detta innebar löpning och lite längre hopp. Jag kände hur det brände till i låret. Muskelbristningen i höger lår var ett faktum.
När jag kom tillbaka till träningen i mitten av september var jag i riktigt dålig form. Jag kunde göra 20 chins, pendeln och muscle-ups men löpningen gick långsamt. Någon cykel hade jag inte kvar då mitt dåvarande cykelteam sålt min cykel. Då fick jag en förfrågan från Lidingöloppets organisation om jag inte ville vara med på Lidingöloppet som någon blandning av vipgäst/legend/maskot. Först tänkte jag tacka nej. Sedan insåg jag värdet i inbjudan. Dels var det riktigt kul att ha blivit förfrågad, sedan skulle det vara intressant att faktiskt komplettera de suddiga minnesbilder jag hade från loppet.
Jag började löpträna som tusan för att ens överleva de 30km. Mitt mål var att lunka i mål på 2:30h. Efter att ha smugit iväg från mitt andra startled och ställt mig i första startled kunde jag lika gärna hänga på. Några killar nämnde att de skulle springa på 2:15. Jag hängde på dem tills backarna började. Sedan försvann de bakom mig. Jag såg målet 24 min tidigare än väntat och tog mig i mål på 2:06. Några minuter senare löpte Micke Thorén, min mentor/rektor/ass. tränare från gymnasietiden, i mål. Han berättade att han sprungit Lidingöloppet på 1:50 under toppen av sin karriär. Fan, tänkte jag. Då måste jag göra detta igen.
Väldigt få idrottare har blivit intervjuade sittandes på en gräsplan samtidigt som de ätit Kinapuffar och druckit avslagen Pommac ur en vattenflaska.
Jag är riktigt sugen på att köra igång med träningen igen. Framförallt är jag riktigt motiverad till att förbättra min löpning. Jag har potential att bli en riktigt bra löpare. Men jag har inte lyckats förvalta det ännu.
Imorgon ska jag svara på de frågor jag fått om grundträning och periodisering. Jag vill bara vänta in några fler frågor.
I mitten av oktober ska jag till Sahlgrenska för att testa mina domnande ben. Jag har haft problemen i 8 år. Förhoppningsvis ser de nu vad som är fel. Vad jag förstått finns det två möjliga utvägar. Antingen opererar de eller också gör de ingenting.