När läkaren sa ja

För en dryg månad sedan var jag i Göteborg och gjorde tester för att åtgärda domningarna i mina ben. Jag hade kommit i kontakt med en engagerad och erfaren läkare som tidigare opererat cyklister med samma symptom. Han hade skickat mig till Sahlgrenska för att göra ett cykeltest. Jag hade släpat med mig min egen cykel, trainer och all utrustning från Mallorca, enbart för att göra testet. Jag fick till ett bra test som visade ett mycket konstigt resultat. Dock fick jag inte reda på det underliga direkt. Jag fick siffrorna men förstod dem inte.
Efter någon vecka ringde läkaren och bad mig åka hem till Sverige igen. Testet hade visat en mycket allvarlig skillnad i blodtryck mellan överkropp och ben. Jag hade haft ett tryck på över 300 i överkroppen och 125 i benen. Ett normalt tryck är 200 i överkroppen och +/- ca 25 i benen. Testet gick långt utanför felmarginalen och det extrema övertryck som bildades i överkroppen kunde vara farligt. Livsfarligt! Vi visste då inte heller hur högt över 300 blodtrycket i överkroppen var. Det kunde lika gärna vara 450 som 301. Mätapparaturen kunde inte ens registrera ett så högt värde. Orsaken kunde vara ett medfött signalfel i njurarna eller en förträngning i något blodkärl, troligast i aortan.
Egentligen var det inte detta de var ute efter att hitta. De letade efter kärlförträngningar som kunde ge mig de symptom jag har. Först med ultraljud i buk och ljumskar. Sedan med cykeltestet. De kunde enkelt konstatera att jag inte lider av någon arteriell insufficiens.

Jag slutade träna och har varit runt och gjort tester. Först tog de blodprov från mig. Mest för att se om jag kunde hantera kontrollvätskan som skulle injiceras vid röntgen. Därefter har jag varit i Halmstad för röntgen. På Halmstad sjukhus kontrollerade de kärl och flöde. Jag fick inte veta några resultat från testerna, allt skickades till Borås.

”Om det hjälper och passar får du en njure av mig” /Ida

Det sista testet i Borås är precis avklarat. Jag undersöktes först med ultraljud. Hjärtat och allt krimskrams runt omkring var okej. Om hjärtat fått arbeta med ett högt blodtryck hade det synts i ultraljudsundersökningen. Svaren från röntgen kom via fax precis när de var klara med undersökningen av  hjärtat. Inte heller röntgen visade på några problem.
Cykeltestet gjorde jag på en vanlig Monark träningscykel. Jag började på 70 watt. Sedan stegrades intensiteten med 20 watt tills jag kom upp i 350. Då orkade jag inte mer. Uselt förstås men jag har inte tränat på ett tag och tvingades cykla med 55-60 i rpm. Normalt ligger jag på 105-120 rpm. Benen satte begränsningen. Jag kom ändå upp i hög puls och låg över min tävlingsfart i både watt och hjärtfrekvens. Blodtrycket var normalt. Både i överkroppen och i benen. Jag kom inte över 200 i överarmstryck. I benen var trycket inom felmarginalen.
Jag var inte riktigt nöjd med testet. Det märkte läkaren. Han var inte heller nöjd. Det fanns en felkälla i pedalfrekvensen. Han beordrade mig att vila för att återigen hoppa upp på cykeln. Denna gången fick jag cykla med manuell belastning på den kadens jag kände för. Det gick betydligt bättre. Jag tryckte på och höll först 200 i några minuter, sedan 300, 320, 350, 320 och 300 igen innan jag var riktigt trött. Under det sista testet kom jag nästan upp i maxpuls och höll tävlingsbelastning under en längre tid. Men inte heller då överskred jag normalt blodtryck i armen. Benen visade även de normalt blodtryck.

Under årets storform höll jag 316 watt i snitt som bäst i en halv IM-cykling. Domningarna fanns där men var överkomliga i och med vilan i nerförsbackarna.

Efter testet stannade läkaren och pratade med mig. Han konstaterade att testerna inte visade på några bekymmer med blodtrycket. Min första fråga var då hur vi ska se på resultatet som cykeltestet på Sahlgrenska visade. Det visade sig att det bara var den första mätningen på Sahlgrenska som visade extremt ojämnt blodtryck. Nästa mätning, bara en minut efter, den första visade på normala nivåer. Och om blodtrycket ska rasa så snabbt och stabilisera sig på en minut finns det mycket allvarliga fel i kroppen. Bortsett från mina onaturligt stora biceps har jag inga fel i kroppen.

Jag fick klartecken att tävla och träna igen! Allt! Inte bara lätt träning utan även intervallträning och styrketräning.

Mina övernaturliga biceps får lov att fortsätta kämpa

Sjukvården får mycket kritik. Jag har fått varningar från många håll. ”Lita inte på svensk sjukvård!”, ”Gå till läkaren i Spanien istället, de är bättre.” ”Borås Sjukhus är oseriösa.” Men jag känner ändå stort förtroende för svensk sjukvård. Delvis för att jag själv letar mig dit jag vill i djungeln av bra och dålig hjälp. Och dels för att jag vet att sjukvården består av individer. Alla med olika engagemang, inställning och kunskap. Tillsammans utgör dessa människor en enorm helhet som är mycket svår att bedöma. De allra flesta bedömningar kommer från individer med individuell erfarenhet. Individuell erfarenhet är viktig när det gäller liknande sammanhang eller när de sammanställs till en realistisk bild av verkligheten. Individer har olika erfarenhet, kunskap, nattsömn, relationsstatus, inställning och utseende. Att bedöma individer som grupp är fel oavsett om det är sjukhuspersonal, hundar, trollkarlar eller invandrare.
Jag har varit i kontakt med fantastiska individer som med stort engagemang och bra erfarenhet hjälpt mig bättre än någon annan tidigare. Även om blodtrycket var falskt alarm har de verkligen gjort allt i riktning mot att jag ska kunna komma tillbaka, oavsett resultat. Även domningarna i benen togs på allvar och vi kom närmre en lösning. Nu vet jag att det inte är blodkärl som är problemet utan högst troligast nervproblem.

Jag får gå vidare med tester för mina domnande ben. Nu vet jag dock mer. Och det är framförallt inte livsfarligt.

Det senaste besöket i Sverige var inte onödigt. Det var positivt. På grund av en felmätning gavs jag möjligheten att fundera och agera. Jag har funderat på hur ett liv utan idrott skulle se ut. Det är en tanke som jag självklart granskat förut men aldrig lika noggrant. Min slutsats blev densamma som tidigare. Jag skulle vara en lycklig person även utan idrott. Inte lika lycklig eftersom fysisk aktivitet är positivt för min (och allas) mentala hälsa. Jag har så mycket vackert runt omkring mig och lever ett liv rikt på nyfikenhet och intresse.

Vad vore mitt liv utan fysisk aktivitet? Bra, men inte perfekt.

Jag har även funderat på vad som skulle ske om jag fick ännu värre besked. Som att en operation hade varit livsnödvändig och farlig. Risken för det var minimal även om det extrema blodtrycket hade varit korrekt. Men jag valde ändå att fundera på det och sätta mig in i situationen när jag ändå hade chansen. Jag har frågat mig själv om jag skulle älska min situation mer, uppskatta mitt val av livsväg mer eller om jag skulle krama om Ida, min familj och mina vänner hårdare när jag träffar dem. Svaret blev nej. Jag älskar det jag gör. Oavsett om jag blir bäst i världen i min idrott eller inte. Jag älskar och njuter av strävan. Målet är viktigt men bara som vägvisare. Jag skulle inte kunna krama om alla hårdare. Ida och min bror skulle vara de första att stryka med. Inte nödvändigtvis för att jag kramar dem hårdast utan för att de gör för lite chins. Jag ser och känner allt vackert med Ida, mina vänner och resten av min familj. Ibland berättar jag det för dem. Ibland visar jag det för dem.

Min bror föreslog skidåkning som firande av dagens positiva nyhet

Jag skulle inte heller kunna vara mer optimistisk utan att lämna min definition. Jag definierar optimism med förmågan att filtrera bort onödiga negativa tankar. Ibland kallar jag det aerodynamisk optimism. Jag vill hålla så hög fart som möjligt.  För optimal fart krävs optimal aerodynamik. Optimal aerodynamik uppnås av att ha så få detaljer som ”tar vind” som möjligt. Men jag måste fortfarande ha en fungerande cykel. Annars kommer fastnar jag i fantasin. Precis så fungerar min aerodynamiska optimism. Tankarna är mina detaljer. Min glädje är min fart. Och min cykel är min realitet.

Aerodynamisk optimism.

Jag har heller inte varit orolig. I och med att jag inte haft några svar har jag inte haft något att vara rädd för. Oro är rädsla för sådant som ännu inte hänt. Antingen gör jag något åt det eller också låter jag det hända. Om jag har ett val väljer jag självklart det första alternativet. Och om jag gör allt jag kan behöver jag inte oroa mig. Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Om jag inte har något val behöver jag heller inte oroa mig. Jag kan bara vänta.

Igår var jag och tittade på Borås Hockey i division 1. Det går inte särskilt bra för Borås Hockey. Tyvärr förlorade de igen. Jag blev heller inte imponerad av dem. De var snabba och tekniska. Men de orkade bara halva matchen. Innan jag började med uthållighetsidrott spelade jag ishockey. Jag var mycket teknisk och hade bra speluppfattning. Men jag vägde hälften så mycket som mina pubertetspolare gjorde.
Under gårdagens match funderade jag ut en plan E. Om inget annat fungerar och jag inte kan återvända till uthållighetsidrotten bestämde jag mig för att återigen bli hockeyspelare. Då med Borås A-lag som mål inom ett år. Jag skulle träna 15-20 pass per vecka och köra över motståndarna med en bättre mentalitet. Mitt slutmål skulle då vara att spela i elitserien en dag. Det hade verkligen varit en kul grej. Men jag trivs bättre med att fortsätta som professionell triathlet på Mallorca. Jag må vara i usel form nu. Men ge mig en månad och jag är kung av Balearerna igen.