De senaste dagarna har en irländsk studie skrämt upp  många triathleter. I studien påstås följande:

  • 13% admitted to physical doping; Steroids, EPO, Human growth hormone, etc
  • 15% admitted to cognitive doping; antidepressants, beta-blockers, modafinil, methylphenidate, etc.
  • 10% admitted to both physical and cognitive doping
  • 20% admitted to physical doping at Ironman european championships Frankfurt

Studien har gjorts på 2997 triathleter i samband med tre stora Ironman-tävlingar i Regensburg, Frankfurt (EM 140.6) och Wiesbaden (EM 70.3). Andelen som valde att svara skulle vara så många som 99,7%. Sedan valde 5,4% av de som svarade att inte besvara de sista ”känsliga frågorna”.

Have you used substances which can only be prescribed by a doctor, are available in a pharmacy, or can be bought on the black market (such as caffeine tablets, stimulants, cocaine, methylphenidate, modafinil, beta-blockers) to enhance your cognitive performance during the last 12 months?

Have you used substances which can only be prescribed by a doctor, are available in a pharmacy, or can be bought on the black market (such as anabolic steroids, erythropoietin, stimulants, growth hormones) to enhance your physical performance during the last 12 months?

Dopingstudien

Forskarna hade lyckats på ett bra sätt med anonymiteten för triathleterna. De lyckades dessutom få riktigt många svar. Frågan är dock om triathleterna kände sig trygga i situationen. Finns det någon anledningen för en athlet som normalt ljuger om preparat att plötsligt bekänna sanningen?

Mycket viktigt att veta är även att inga proffs är inkluderade i studien. De hade säkerligen dragit ned på snittet. Jag säger inte att inget proffs är dopat. Men de proffs som hade varit dopade hade aldrig erkänt det ens anonymt.

Problemen med studien

Problem nummer ett är kanske att studien är gjord på internationella triathleter i Tyskland vars regelverk skiljer sig något från många andra länder. I Tyskland är det t.ex. förbjudet att inta koffein i tablettform. Däremot är koffein tillåtet i andra former. När koffein räknas till kognitiv doping blir det därför väldigt många som svarar ja, på den frågan. Jag är förvånad att antalet som svarade ”ja” vad gällde kognitiv doping inte var högre.

Red bull

Helt ok

 

koffein

 

Inte ok

Problem nummer två är lite svårare att hantera. Många av de startande kan ha medicinska skäl att använda dopingpreparat. Andra tror sig använda preparat som liknar doping men varken är dopingklassande eller har någon positiv fysisk eller psykisk effekt. Några vanliga exempel på medicin som de flesta tror är dopingklassade är astmamedicin och hydrokortison. Vanliga siffror som återges för andelen människor med en astmadiagnos är 20%. Bland idrottare är andelen individer med astma ännu högre.
Det framgår inte om preparaten har tagits i medicinskt syfte. Någon närmre förklaring till vad som är doping eller inte ges inte heller. De allra flesta har svårt att veta skillnaden mellan Pulmicort (ok) och Bricanyl (inte ok) eller att salvan Hydrokortison CCS är tillåten men att den i tablettform Hydrokortison Nycomed är förbjuden vid tävling?

Det tredje problemet är att det finns substanser som är förbjudna vid tävling men inte vid träning. Och att det även finns substanser som är förbjudna vid både träning och tävling men inte annars. Triathleterna tränar knappast hela året. Men frågeställningen gäller 12 månader tillbaka i tiden. Det inkluderar alltså även de perioder då de kanske varit sjuka eller skadade för 10 månader sedan. En substans som är förbjuden vid tävling ska slutas att använda ”i god tid” före tävling. Men substansen räknas ändå 12 månader tillbaka?

Jag tror inte att en av sju har ätit EPO och testosteron. Inte en chans. Däremot är risken stor att en del av studiedeltagarna gjort det. Jag tror dock att merparten av de ”dopade” triathleterna i denna studie inte har fått något övertag av sina preparat. De kanske har återställt sina möjligheter i medicinskt syfte. I bästa fall har de förbättrat sig med hjälp av lite placeboeffekt. Men placeboeffekten av de medicinska preparat som de faktiskt har rätt till går inte att förbjuda. Vi andra får bara se till att ta vara på den på annat sätt. Som bröderna Raelert och Power Balance nedan.

Raelert Power Balance

”We always cut 2,16% off our IM time with Placebo”

Problemen med människor

Jag tror inte att merparten av de som medvetet dopat sig i syfte att fuska har erkänt i studien. Det finns ingen anledning. Risken att de kan åka dit finns alltid. Fingeravtryck, handstil, kameror och andra sluga metoder kan sätta dit dem. Så varför erkänna? Om det vore så enkelt att alla talar sanning i anonyma studier skulle jag kunna sätta dit alla fuskare i idrottsvärlden med hjälp av några svindyra kameror och väl utvalda prylar från en välsorterad leksaksbutik.

Det finns dock mindre välkända problem med motionärer som dopar sig inom flera sporter. Inte minst på gym finns många som tar förbjudna preparat för att få bättre och snabbare resultat. Även om Gran Fondo-tävlingar i cykel, främst i medelhavsområdet, berättas det historier om hur proffs blir ifrånkörda av okända amatörer och ”GF-proffs”. Att det skulle finnas fuskande motionärer i triathlon är självklart. Något annat vore orimligt. Jag tror dock inte att denna studien berättar hela sanningen. Siffrorna kan vara lägre (förhoppningsvis), men de kan också vara högre.

Michael_Rasmussen_doping

 

Både Armstrong och Rasmussen erkände till slut. Men hur många gånger hade de nekat. De erkände först när de inte såg någon lösning eller utväg. När pengarna var slut och bevisen låg på hög. Michael Rasmussen hade till och med stämt och fått skadestånd från ett danskt företag som vägrade betala honom pengar då de inte litade på honom. Lustigt nog har Armstrong gjort precis samma sak i USA.

Problemen med Ironman/Challenge

Tyvärr är det inte särskilt svårt att fuska som triathlet om Ironman eller Challenge är målet. ITU, Internationella Triathlonförbundet, gillar inte IM/Ch då de är konkurrenter. Triathleter som tävlar i IM/Ch ingår heller inte i några landslag (oftast inte). Utanför landslag och förbund görs inga eller få tester. Ironman/Challenge verkar inte göra några eller extremt få tester utanför tävlan, de anser att det är upp till ITU.  Osämjan verkar ställa till det ordentligt.
Att vara ren på tävlingsdagen är enkelt. De flesta preparat försvinner ur kroppen på några dagar samtidigt som större delen av effekten kvarstår. Att bara testa på tävlingsdagen är meningslöst. Det känns mest som ett test för att påvisa trovärdighet.

Jag har aldrig blivit testat i triathlonsammanhang. Chansen att någon skulle åka ner till Mallorca nu under våren för att testa mig är obefintlig. Jag vistelserapporterar inte, vilket jag gjorde som cyklist direkt efter att jag fyllt 18. Ingen vet var de kan få tag på mig. Med andra ord vet jag att jag inte kommer att bli testad fram tills jag tävlar första gången. Denna vetskap skrämmer mig. Inte på grund av bristande tillit eller moral hos mig. Det skrämmer mig att andra befinner sig i samma sits.
Utan någon risk för att åka dit skulle jag, och alla andra i samma sits, kunna äta EPO fram tills 2 maj. Den 10 maj tävlar jag. Om någon mot all förmodan skulle testa mig i samband kommer jag (och de andra i samma sits) ändå inte att åka dit.

Förbättringen är enkel. Alla triathleter som tävlar som proffs skulle tvingas att vistelserapportera. Då finns det alltid en chans att de testas. Även om merparten av dem aldrig skulle testas kanske vetskapen om risken kan avskräcka. Tävlingsarrangörerna, förbunden och andra intressenter kan välja själva om de vill använda sig av vistelserapporterna eller inte.

Studien finns att läsa här.

Artikeln finns att läsa här.

13 Comments

  • Oj nu var du blåögd, jag skulle vilja säga utan att egentligen veta att det är ohyggligt många fler som dopar sig, många många många fler (tyvärr)

    • Jag förklarade att studien inte är särskilt bra genomförd med stora felkällor. Hur utbredd dopingen är svarar inte denna studien på. Inte heller kan jag veta hur utbredd den är.
      Det är sällan en studie ljuger. Däremot händer det ofta att slutsatserna är felaktigt dragna.

      Kalla mig inte blåögd. Kom med vettiga argument istället.

  • Efter att ja läst cyckel dopningsböckerna har ja nog tappat all respekt för alla konditionsidrottare från 1980-2000, tror 90% av alla vinnare var dopade även i triathlon.
    I dagens läge måste ju triathlon vara mycket smutsigare en cykling, eftersom triathleter testas mindre…..

    • Det är mycket möjligt att många var dopade mellan 80-00. Jag kan inte säga emot eftersom jag inte har någon aning om det.

      Visst skulle triathlon kunna vara smutsigare. Men det finns flera saker som talar emot. De allra bästa triathleterna i Ironman testas regelbundet av förbund och arrangörer. Men de som är under de bästa testas inte. De har vanligtvis inte heller pengar att lägga på doping.
      Inte heller finns det någon så stark och historiskt förpestad dopingkultur som det gör i cykelsporten. Det kan mycket väl enbart bero på att triathlon är en nyare sport.

      Där det finns pengar finns det bedragare. I cykelsporten finns mer pengar än i triathlonsporten. I fotbollen finns mer pengar än samtliga konditionsidrotter tillsammans. Vill man hitta fuskare ska man leta där. Och i NHL, där facket har motsatt sig dopingtester av spelarna. Eller NFL. Och NBA…

  • Tråkig läsning detta. Men det är lätt att se lite naivt på detta och skylla på en dåligt gjord studie. Jag kan hålla med med dina argument kring hur studien gjorts. Men det återstår fortfarande en sak som studien kommit fram till – 1 av 7 anser att de själva stoppat i sig något som höjer deras prestation. Visst att frågorna är svårtolkade, men personerna själva anser att de ”fuskat”. Det är en otroligt hög siffra.

    Det är tyvärr skrämmande att läsa att du aldrig blivit utsatt för någon dopingkontroll. Sporten har massor att förlora på detta. Cyklingen tas inte riktigt på allvar trotts att det är den enda sporten som gjort upp med sitt förflutna.

    Som amatör/hobby motionär med drömmer om Ironman så är det skönt att jag själv har inställningen att jag gör det för min egna skull.

    • Jag håller med dig. Att så många anser att de har stoppat i sig något otillåtet är skrämmande. Frågan är varför de gör det. Att studien skulle ha brister är inte naivt. Det är objektivt. Och det är slutsatsen jag reagerar på. Kontrollanterna var dock noga med att inte använda ”fusk” eller ”doping” som namn i studien. Både på gott och ont. Det hade varit än mer intressant om man på något sätt kunde få veta hur många av dessa som skulle medge att de fuskat.

      Ja, jag tycker det är underligt att jag inte blivit testad än. Och jag ser heller ingen möjlighet för någon att testa mig på bra lång tid heller. Som cyklist var det jag som efterfrågade vistelserapportering. Kanske måste jag göra samma sak igen.

      Skönt att du känner så. Jag idrottar också för min egen skull. Men för en professionell triathlet eller en AG med kvalambition ingår konkurrenter. Bland konkurrenter finns fuskare. Tyvärr. Jag kan inte mer än hoppas att så få triathleter har åkt fast pga av hög moral än dåliga tester.

  • Ett kort tillägg:

    Ironman har till detta året höjt proffslicensavgiften med över 20% för att finansiera fler och bättre dopingtester. Än så länge vet jag inte om det verkligen är därför eller om de ser proffsen som en bra inkomstkälla.

  • I min värld är de flesta elit dopade, speciellt i konditionssporter, inte alla men de flesta. Så länge man hittar hur många amatörer som helst (som dessutom knappt testas) så är eliten givetvis i framkant för att ”bli bättre enkelt”. Skulle man kunna operera in ett chip i kroppen som sänder info regelbundet så skulle jag eventuellt lita på testerna men så länge som Rasmussen och Lance kom undan med ALLT så är det bara de korkade som åker dit.

    • Att de flesta skulle vara dopade håller jag inte med om. Långt ifrån. Oavsett vilka man definierar som elitidrottare. Det är extremt få som har samma ekonomiska möjligheter och sociala kontaktnät som Rasmussen och Armstrong. För att kunna dopa sig så systematiskt behöver de experthjälp. Exempel på det är de stora härvor som uppdagats i cykelsporten där Fuentes (Ullrich, Heras, Valverde, Cipollini) och Ferrari (Armstrong, Dekker, Merckx) haft hand om otaliga klienter.
      Sådana dopingläkare växer uppenbarligen inte på träd eftersom de flesta väljer samma.

      Att merparten av alla elitidrottare skulle ha möjlighet att göra samma sak är orimlig. Det är inte bara de korkade som åker dit. Även de som inte har möjlighet att finansiera ”experthjälp” åker dig.

      Tester som utförs går att lita på i de flesta fall. Det krävs väldigt mycket för att maskera testresultat. Och numera måste man maskera maskeringen som man gjort för att maskera resultatet.

      Att amatörer skulle dopa sig i mindre utsträckning än eliten för att de knappt testas förstår jag inte. Det skulle lika gärna kunna vara tvärtom. De riskerar inte att åka dit och känner att det är fritt fram. Om en elitidrottare åker dit är allt förstört. Tyvärr bortsett från ruttna spanjorer och italienare som blir hyllade i sin comeback.

  • Bra att du läser den studien med kritiska glasögon. Jag håller i stort med om dina invändningar.
    Ett par frågor bara:
    Varför säger du att studien är irländsk, när samtliga listade författare/forskare har sin hemvist vid tyska universitet?
    Var hittar du informationen att koffeintabletter skulle vara dopingklassade i Tyskland?

    • Bra fråga! Att den var irländsk skrev jag då den var publiserad på en irländsk bas. Blev kanske lite missvisande. Forskarna är, som du säger tyska, utgivaren britt och publiceringen irländsk.

      Det nämns i studiens fulltext att koffeintabletter är dopingklassade i Tyskland.

  • Avseende det där med koffeintabletterna så håller jag inte med. Det som står i studien är att man måste köpa koffeintabletter på apotek i Tyskland (så är det väl även i Sverige, eller kan man köpa koffeintabletter på t.ex. hälsokosten här?) och det leder oss tillbaks till grundproblemet med studien, nämligen att man har introducerat en egen definition av ”doping” som inte överensstämmer med WADAs dito. Studien blir förvisso inte helt irrelevant av det skälet, men det är svårt att dra vettiga slutsatser kring motionärer benägenhet att faktiskt medvetet eller omedvetet dopa sig ur materialet. Men vad jag har fått fram via nada-bonn.de som är tyska antidopingorganisationens hemsida och tyska triathlonförbundets hemsida så föreligger ingen dopingklassning av koffeintabletter i Tyskland (lika lite som i Sverige). Vidare så gäller inom triathlon precis som i Sverige en generell dispens för alla Age Groupers (och det var ju uteslutande Age Groupers som man hämtat in svaren från) för användande av mediciner som man har fått förskrivna från läkare. En motionär som har fått recept på en viss medicin har alltså full rätt att använda den medicinen såväl under träning som tävling, utan att riskera att fällas för doping vid en eventuell kontroll. Det gäller bara att öppet redovisa att man tagit medicinen i samband med ett test, samt att man måste följa den föreskriva dosering och slutligen att man måste kunna visa upp kopia av receptet och/eller ett läkarintyg på det hela. Väldigt praktiskt för alla motionärer och känns som en pragmatiskt rimlig attityd givet att WADA annars skulle bli tvingat att explicit behandla veritabla massor av TUE-ansökningar, där jag gissar att man redan kämpar med resursbrist som en av de största begränsningarna.

    Det här innebär alltså att motionärer med föreskriven potentiellt prestationshöjande medicin har en viss fördel gentemot eliten som på intet vis är garanterade dispens för alla förskrivna mediciner. Den orättvisan tror jag inte någon i eliten egentligen hänger upp sig på. Däremot innebär det såklart en potentiell lucka i reglementet för oseriösa motionärer som lyckas skaffa sig recept på lämpliga preparat (testosteron t.ex.) från likaledes mindre seriösa läkare. Som du noterar är risken för att bli uttagen till dopingtest väldigt liten för en motionär, men den är inte helt obefintlig Jag känner motionstriathleter som testats vid såväl tävling som träning. Men med ett testosteronrecept på fickan så blir du helt plötsligt väldigt mycket på den säkra sidan oavsett om du verkligen har ett medicinskt behov av den behandlingen. Känns lite läskigt att tänka sig faktiskt. Jag hoppas att det är något jag missförstått i regelverket, men det tror jag inte med tanke på att jag har läst samma budskap på tre olika språk vid det här laget.

    Ja, jag håller alltså i stort med dig om dina synpunkter på studien. Givet att man i studien inte ens frågar om utövaren faktiskt har recept på de preparat han/hon har nyttjat, så blir det väldigt svårt att sluta sig till om det kan betraktas som doping eller ej. Tråkigt tycker jag. För ämnet är intressant och rapporten ger i allt övrigt ett bra intryck.

    • Bra analyserat! Jag drog nog slutsatsen att koffein i tablettform var klassat som doping i Tyskland eftersom forskarna valde att se det som doping i studien, på grund av att de var i Tyskland. Det verkar ju dock, som du säger, vara onödigt och väldigt märkligt gjort av dem då det inte alls verkar vara dopingklassat. Jag anser dock att de felaktigt avser att vinkla koffeintabletter som dopingklassat i Tyskland. Kanske för att få ett mer sensationellt resultat.

      Risken att bli testad som motionär är närmast obefintlig om man deltar i någon klubbs aktiviteter. Men väljer man att träna på egen hand är risken obefintlig. De testar inte den som de inte vet var den befinner sig.
      Oseriösa läkare finns. Tyvärr. Men de kan också bli straffade. Att skriva ut könshormoner till någon som inte behöver det kan resultera i ordentliga straff för en läkare. Förhoppningsvis fungerar det systemet väl. Dessa läkare vet säkerligen om att de dopar sina patienter. Och dopingläkare verkar det finnas i väldigt liten mängd. Jag tror inte heller att Wada är dummare än att de noterar vilken läkare som skrivit ut receptet för att själva kunna hitta samband.
      Kontrollanterna bör även kunna se om dosen är normal eller inte. En onormalt hög dos bör självklart få konsekvenser. Hur det fungerar för exempelvis testosteron vet jag inte. Men eftersom det blir uppföljning på för höga doser av astmamedicin lär det definitivt bli det även för testosteron.

      Siffrorna var verkligen skrämmande. Men jag litar inte på dem. Studien hade potential men detaljer förstörde helheten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *