Embrunman, världens hårdaste triathlontävling?

Jag tävlar normalt i halv Ironman. Inte nödvändigtvis just Ironman men på den distansen. 1,9 km simning, 90 km cykel och 21 km löpning. Den distansen passar mig väl. Jag skulle troligtvis göra bättre resultat på ännu längre distanser. Men först har jag fokuserat på att bli snabbare och främst kunna göra halva distansen snabbt nog.

I år är jag ändå inte helt säker på om jag uteslutande ska tävla över just halv IM-distansen. Det var i augusti förra året som jag följde Fredrik Croneborgs framfart i Embrunman, en extremt kuperad fulldistanstriathlon i Frankrike, som jag tänkte om. Visst vore det att frångå planerna något. Men det finns två väldigt stora anledningar till att göra det.

Embrunman triathlon
I franska alperna ligger en mindre by vid en vacker sjö. Runt omkring dalen reser sig ett bergsmassiv med riktigt höga toppar. Cykelsträckan går över flera av de höga bergen. Banprofilen får alla andra tävlingar jag kört att framstå som platta.

Innan cykelsträckan simmar man 3800m i sjön. Simningen blir med våtdräkt. Vattnet är lugnt och lättsimmat. Det passar mig fint.

Fram till 2010 var jag fulltidssatsande cyklist. 2009 körde jag i det danska proffslaget Team Capinordic. Min specialité var korta branta backar. Som den belgiske läkaren i Team Saxobank sa till mig efter att ha vägt mig (70 kg) och mätt min fettprocent (5,5%). ”Du skulle kunna vara en bergsspecialist, men du är lite för tjock.”
Läkaren var en idiot. Lyckligtvis förstod jag det även då. Vad läkaren däremot hade rätt i var att jag hade möjlighet att vara specialist i bergen. Inte nödvändigtvis genom att självsvälta eller amputera icke livsnödvändiga organ, utan genom att träna målinriktat för att toppa formen till den typen av banprofiler.

På en så lång tävling blir detaljer och strategi mycket avgörande. Jag vänder det till min fördel. Genom att tänka på allt kommer jag ha mest ”tur”. Små detaljer som cykelval, intensitet, sportdrycksblandning och klädsel har stor betydelse för en sådan tävling. Självklart vinner ingen på att ha bäst ventilerad kroppsstrumpa. Däremot går det att förlora på grund av det.

Jag kallar det aldrig för ”tur” när jag kan ta vara på en möjlighet tack vare min förberedelse.

Om jag bestämmer mig för att köra Embrunman åker jag dit på träningsläger två gånger i sommar. Först en gång i juni och sedan en gång till i juli/augusti. Jag ska lära mig varje kurva, hitta strömmen i sjön och välja rätt skor* till löpningen.

Problemet blir just löpningen. 42 km är långt. Det råder ingen större tvekan om att jag kommer att kunna springa bra på ett marathon. Men frågan är hur bra jag kommer kunna springa på ett avslutande marathon. I samband med att jag gjorde Superklassikern 2010 sprang jag avslutande Lidingöloppet på 2:39h. Jag kroknade rejält sista milen. Det var dock efter ett Vasalopp 90 km, ett Vansbrosim 3km och en Vätternrunda 300 km.  Farten för 2:39h på 30km motsvarar 3:42h på 42 km. Under Embrunman behöver jag springa avslutande 42km på 3 timmar. Efter min egen optimistiska uträkning bör det vara möjligt. Inte exakt men drygt tre timmar.

Jag älskar kuperade tävlingar. Uppförsåkningen har sin charm och utmaning, nedförsåkningen har sin fart och adrenalin. Det hade varit riktigt underhållande att träna och tävla i Embrun. Det är framförallt därför jag vill göra det. Men som allt annat kostar det pengar. Ibland kostar det till och med mycket pengar.

Prispengarna
Av någon anledning är det inte vida känt att Embrunman har en enorm prissumma till täten. Jag blev mer än överraskad när jag till slut fann uppgifterna på deras riktigt stökiga hemsida. Så här ser det ut för herrarna:

1. 25 000 €
2. 15 000 €
3. 11 000 €
4. 9 000 €
5. 8 000 €
6. 5 000 €
7. 4 000 €
8. 2 000 €
9. 1 500 €

På Ironman 70.3 Mallorca förra året var prispengarna följande:

1. 2 000 €
2. 1 500 €
3. 900 €
4. 550 €
5. 350 €

I Embrunman fanns det flera bra namn. Täten var mycket bra och konkurrenskraftig med flera framstående placeringar i olika Ironmantävlingar etc. Men det var inte som på Mallorca. 72 herrproffs på startlinjen med världsmästare och världsrekordhållare på flera håll. Fem av dem fick sin resa betald genom prispengar. Två av dem lyckades betala sin resa tur och retur med boende och mat.

Om jag satsar på Embrunman har jag en möjlighet att i framtiden slanta in en halv säsongskostnad. I år räknar jag inte med att köra in en krona. Det blir en investering för framtiden och en utmaning som heter duga.

 

*Salming Race eller Salming Speed beroende på underlag