Ett år av skador & rehab

Nu är det drygt ett år sedan jag började få problem med kroppen. På alla möjliga vis. Det hela började med att jag under cykel-SM tvingades tvärnita och hoppa upp på trottoaren då framförvarande cyklist plötsligt panikbromsade. Jag var tvungen att koppla ur vänsterfoten och ta emot mig med den för att inte krascha. Efter incidenten körde jag ikapp klungan utan större problem. Men jag kände samtidigt hur det började svida och bränna i höften som jag sträckt till.

Någon vecka efter muskelbristningen kändes det helt bra igen. Det var en mindre muskelbristning som läkte snabbt. Någon vecka innan Tjörn Triathlon, då SM i medeldistanstriathlon, åkte jag till Motala för att träna med gymnasieeleverna. Jag anlände på kvällen och stack direkt ut för ett löppass. Farten var kontrollerad men hög. Jag sprang min första 5a på 16:30 och hade sprungit halva min andra 5a nästan lika snabbt när jag halkade till. Återigen tog vänsterbenet kontroll över rörelsen och höll mig på benen. Men den där svidande brännande smärtan var tillbaka. Som alltid vid en muskelbristning bildas ärrvävnad i muskeln. Ärrvävnad är svagare och lättare att slå upp igen.
Jag hann återigen rehabilitera mig efter skadan och kunde knipa bronsplatsen i Tjörn. Visserligen något haltande. Men ändå löpandes. Att jag haltade gav mig omänskliga skavsår under fötterna. Skavsåren gjorde att jag var borta så länge att jag valde att lägga ner resten av säsongen.

Under viloperioden den hösten valde jag att kolla upp mina problem med domnande ben vid cykling. Det är ett problem jag länge haft och verkligen ville reda ut. Jag var i Sverige länge och överallt. Undersökningarna gjorde jag i Stockholm, Göteborg och Borås. Under en av undersökningarna kom läkaren fram till skrämmande resultat. Jag hade ett mycket onormalt övertryck i armarna under högintensiv träning. Där och då fick jag aldrig någon rekommendation att inte träna. Men några dagar senare ringde läkaren och berättade att träning nu var livsfarligt för mig. Med ett sådant övertryck fanns risk för att kärl skulle brista och jag därmed förmodligen skulle dö. Efter detta beskedet valde jag förstås att inte träna tills vi gått vidare med problemet.

Jag hanterade beskedet och problemet bra rent mentalt. Kanske var det till och med nyttigt för mig. Men jag är så pass smart att jag ändå har spekulerat i vad jag skulle göra om jag inte kunde träna. Jag är så pass medmänsklig att jag redan såg alla som var runt omkring mig. Och jag är så pass verklighetsförankrad att jag utan problem kunde uppskatta och se allt annat vackert i livet, bortom träningen. En livsfarlig åkomma blev ingen läxa eller lärdom. Den var bara en livsfarlig åkomma.
När jag gjorde uppföljningstester för övertrycket kom läkarna fram till att den förra bedömningen var ett mätfel. Hur de än gjorde kom jag inte upp i samma tryck. Och när de läste journalerna mer noggrant såg de också var och hur felet hade skett.

Eftermiddagen efter testerna hann jag med tre träningspass. Jag åkte tillbaka till Mallorca och började träna. Snabbt kom jag tillbaka och började prestera bra på träningspassen. Men den goda trenden höll bara i sig i två veckor. Därefter blev jag förkyld. Förkylningen övergick i luftrörskatarr. Det påminner om lunginflammation. Slemmet upplevde jag dock satt djupare än vid vanlig lunginflammation. Den första vändan satt i under 6 veckor. Den andra vändan av luftrörskatarr höll i under 8 veckor. Däremellan hade jag en vecka med vanlig träning.

När jag äntligen kom tillbaka smög jag igång träningen väldigt försiktigt. Jag kunde dock inte förstå varför jag gång på gång fick värk i höften och baksidan av vänster lår. Den skadan som jag långt tidigare hade blivit av med hade kommit tillbaka. Efter 4,5 månader av stillasittande. Men kanske var det just på grund av allt stillasittande som jag stelnat till i läkningsprocessen och fått problem när jag började röra på mig igen.

Oavsett hur dålig höften var kunde jag ändå cykla. Med rehabträning och ständig rörlighetsträning kunde jag både tävla och träna cykel utan att förvärra skadan. Lungorna var inte i sitt rätta jag. Men jag lyckades hosta mig igenom en cykeltävling redan i slutet av mars.
Jag försökte samtidigt springa mer och mer för att få höften att vänja sig. Men jag fick bara bakslag efter bakslag.

Vändningen kom först när jag bestämde mig för att ”köra över höften”. Istället för att hålla igen gjorde jag tvärtom. När höften värkte sprang jag bort smärtan istället för att vila bort den. Jag startade i Port d’Andratx Triathlon och vann. Visserligen sprang jag bedrövligt. Men jag simmade helt okej och cyklade sedan fantastiskt.

Under dagarna efter hade jag ont. Men jag sprang bort smärtan. Under sommaren fortsatte jag att göra likadant. När jag blev stel och fick ont sprang jag bort smärtan. Det fungerade otroligt nog riktigt bra. Successivt blev jag bättre. Men det gick långsamt. Så är det oftast när en skada suttit i länge. Ju längre skadan har stört mig, desto längre måste jag rehabilitera innan jag är bra igen.

Egentligen är det först nu som jag kan springa ostört. Jag gör fortfarande mina rörlighetsövningar. Jag arbetar ständigt med styrka och rehab för att hålla ihop. Men det ger sig. Jag kan inte springa särskilt långt. Men jag kan träna fart, snabbhet, Vo2 och allt som kräver under 15km löpning.
Nu har det gått ett år varav nästan ett halvår totalt utan träning. Men året är inte bortkastat. Jag har blivit mycket bättre cyklist och simmare under detta året. Under nästa år ska jag förvalta den utvecklingen och bygga på den ännu mer.

Jag vill aldrig mer ha ett träningsår som detta.