Det är enkelt

”Det är enkelt” sa jag till Ida en gång för flera år sedan. Det var ingen lögn. I alla fall ingen medveten lögn. Och Ida trodde på mig. Hon litade på mig. Vi var bästa vänner. Kära. Sambos. Och livskamrater.
Ida hade arbetat med ett projekt i Stockholm. En projektanställning som vi trodde skulle fortlöpa i en fast anställning. Men Ida trivdes aldrig. Arbetsmiljön var inte bra. Arbetsuppgifterna var inte roliga. Och utmaningen bortprioriterades av tryggheten. Men efter att jag sa ”Det är enkelt” bortprioriterades tryggheten för utmaningen.

Istället för att bo kvar i Stockholm valde vi att satsa på något annat. Jag skulle bli triathlonproffs. Ida skulle arrangera träningsläger, coaching och administrera sponsorskap. Givetvis var jag helt involverad i lägren, coachingen och sponsorerna. Men det var Ida som skulle dra det tunga lasset och göra det jag inte kunde. Framförallt var det träningslägren vi skulle tjäna pengar på som egenföretagare. Min budget var bra. Vi skulle kunna tjäna bra med pengar på en gång. Dels skulle vi ha en träningsbas på Mallorca. Och dels skulle vi ha råd med boende i Borås/Helsingborg. Med ca 20 träningsklienter per månad skulle det bli möjligt. Och jag var säker på att det var lätt att ordna.

Efter bara några veckor lyckades vi knyta ihop ett fantastiskt bra sponsorskap med flera partners inför 2012. Vi ordnade cyklar, kläder, pengar och allt annat som är svårt att lösa. Det var långtifrån enkelt. Men vi skötte det riktigt bra. Bland annat började vi samarbeta med Axa, Canyon och Original Teamwear/Kalas.

Vi hade väldigt dåligt startkapital. Nästan inget alls. Jag sålde nästan allt jag ägde för att få ihop lite mer pengar. Ida sålde nästan allt hon ägde. Jag ordnade en Hertz Freerider-bil (Volvo V70) gratis där jag klämde in resten av våra saker och körde till Borås. Sedan åkte jag buss tillbaka, hämtade upp Ida och 120kg packning fördelat på 9 väskor och flög till Mallorca. Vi hade ordnat en lägenhet att bo i mitt inne i Palma. Utan internet. Utan isolering. Och utan trygghet.

Efter några veckor i lägenheten började grannlägenheten renoveras. Att jobba hemifrån när det totalrenoveras i lägenheten bredvid är normalt ingen höjdare. Men med högljudda, rapande och rökande byggarbetare blir det ännu värre. Jag minns inte hur många gånger jag skällde på dem för att de rökte i trappuppgången. Droppen var när de slog sönder väggen in till vårt ena sovrum. ”It happens all the time.” Var svaret jag fick när jag undrade vad de håller på med. Dagen efter flyttade vi vår träningsbas, 9 resväskor, en luftavfuktare och en fem kassar matvaror till Santa Ponca. Taxichauffören var fly förbannad när vi lastat in sista väskan. Men det var ingenting mot hur sur han var när vi efter resan ville betala med kort.

Efter att jag varit skadad i flera månader började jag trappa upp träningen långsamt. Tanken var att tävla redan i januari/februari. Men jag misslyckades med anmälan i januari. I februari blev det snö. För första gången på 50 år. De tävlingar som inte blev inställda missade jag på grund av lunginflammation.

Varje minut då jag inte tränade, jobbade jag. Ida och jag satt bredvid varandra med ansiktet i varsin dataskärm. Vi arbetade varje dag. Även helger. Den enda dagen då vi inte jobbade var på julafton. Annars var det standard att gå upp vid 08 och sedan jobba fram till 22. Jag minns att jag på kvällen kunde titta på Ida bredvid mig, och känna hur jag saknade henne. Trots att vi suttit bredvid varandra hela dagen. Men vi var så pressade att tjäna pengar att vi inte hann med varandra. Eller Mallorca. Vi jobbade. Och tränade. Kunderna som jag trodde skulle rusa in dök aldrig upp. Löftet jag gett till Ida blev en lögn.

Det är snart tre år sedan vi bestämde oss för att förändra vårt liv och satsa på något helt annat. Det är på pricken tre år sedan jag gav Ida löftet som blev till en lögn. Ett löfte jag många gånger önskat att jag inte hade uttalat. Utan löftet hade vi gjort något annat. Vi hade kanske aldrig behövt sakna varandra efter en hel dag bredvid varandra. Vi hade kanske aldrig behövt vara den andres räddande hand när hoppet försvunnit.

Men löftet som blev en lögn har uppfyllts. Idag är det enkelt. Jag tränar flera gånger om dagen. Arbetar aldrig och alltid. Precis som en elitidrottare måste. Och klienterna till MTC, som jag antog skulle ställa sig på kö, väntar på svar. Jag får ofta tacka nej för att jag inte hinner. Idag kan vi tacka nej för att vi inte behöver. Träningsbasen ligger nu mitt i centrala Palma. Alldeles intill simhallen. I Borås har vi en lägenhet där flyttlasset från Stockholm ligger och väntar.

Vi är fortfarande varandras räddande hand. Men ingen av oss behöver längre räddas från hopplösheten. Vi har utmaningar framför oss. Men vi har trygghet bakom oss. När vi utmanar oss med något nytt behöver vi inte hoppa från en klippavsats och hoppas på att vi ska lära oss flyga innan vi krossas mot marken. Efter att ha testat att falla tillsammans är det inte svårt att flyga ihop. Vad vi gör nu är inte alltid enkelt. Men efter vad vi gjort känns det enkelt.