I morse vaknade jag och såg att Pasi Salonen skrivit om sin sambos satsning mot att bli första kvinna att klara Superklassikern. Riktigt kul att en kvinna gör ett försök. Jag hoppas att hon får så mycket publicitet och hjälp som hon förtjänar. Det är fullt möjligt och jag hoppas att det går vägen. Men i övrigt blev jag irriterad över vad jag läste. Återigen fick jag läsa att min Superklassiker inte ”godkänts”. Pasi skrev aldrig att jag fuskat, men att utelämna min Superklassiker på det viset är detsamma som att skriva ”Fusk”. Och fusk är det sista jag vill höra om den. Jag har hört det förr från Colting. Han brukar säga att min Superklassiker inte räknas. Vad han egentligen menar är att han inte räknar min Superklassiker.

Att jag surnade till på Pasi berodde på att han tidigare marknadsfört sitt företag (där jag en gång var delaktig) med min Superklassiker. Jag kontrade och ifrågasatte Pasis verklighetsförankring. Det slutade med att Pasi ringde mig och förklarade hur han uppfattat allt. Jag kom fram till att Pasi kanske borde ha fler källor än Jonas Colting i frågan. Pasi höll med men påpekade att tiden för simningen under min Superklassiker var orimlig. Det har han rätt i. Jag har förklarat det förut. Men kanske behöver jag göra det igen.

Superklassikern sluttid

Dagen efter Superklassikern, direkt efter klippet i SVT, skrev Jonas följande på Facebook: ”Grattis till Andreas Lindén, som nästan klarat En Svensk Superklassiker”. Jag flinade lite åt hans inlägg och fortsatte att svara på radiointervjuer och försenade journalister. Kommentaren var lika förväntad från mitt håll som när en 3-försäljare i Knalleland undrar vilket mobilabonnemang jag har.
Idag såg jag att inlägget inte finns kvar. Kanske har Jonas ändrat sig. Eller också tröttnade han på debatten som verkade engagera alla som tycker hellre än bra.

Ifrågasättandet var dock helt relevant. Jag var en dålig simmare. Och min tid var makalöst bra. Enligt SVT var tiden 35 minuter. Det stämde högst troligen dåligt. Direkt efter simmomentet fick Simon, som varken sovit, ätit eller tänkt, frågan hur lång tid det tog. Han svarade SVT att det ”kanske tagit typ 35 minuter”. Simon hade ingen aning men uppskattade tiden till 35min.
Den korrekta simtiden var kanske snarare 45-50min. Kanske till och med 1h. Jag har ingen aning. I klippet som sändes i SVT visade de förstås bara hur jag sprattlade mig varm under de första 1-200m. Det såg förfärligt ut. Det kändes förfärligt. Och jag var tvungen att simma bröstsim emellan frisimtagen för att tvinga ner luft i lungorna. Men det gick garanterat snabbare än så under resterande sträcka.

Tidtagning Superklassikern 2010
Detta var vårt tidtagarur. Vi räknade aldrig minuter. Tyvärr. Jag hade velat ha exakta tider på sekunden idag. Men vi hade inte muskler till att lösa det. De enda muskler vi hade satt mellan våra axlar och armbågar. Inte i plånböckerna.

På väg till Vansbrosimningen, efter Vasaloppet, ringde kontrollanten och båtsupporten för att berätta att simningen behövdes kortas ner med 1km. Vattennivån var så hög att det skulle vara farligt att simma den vanliga banan. Vi tvärvägrade och sa att simsträckan måste i alla fall motsvara ordinarie sträcka. Det slutade med att kontrollanten mötte oss i bil och visade oss vägen till en alternativ simstart. Jag låg i baksätet, naken och nedkyld efter att ha rullskidat Vasaloppet i 4 grader och motströms. Då och då ropade jag åt de andra och frågade vad vi höll på med. Efter oändliga småvägar stod jag och tvekade vid vattenkanten. Idiotiskt nog hade jag känt på vattnet innan jag hoppade i. ”Du har en TID att PASSA!” vrålade Jeff när han puttade i mig. Därefter gjorde jag allt för att följa båten utan att drunkna.

Efter Superklassikern bad jag Simon att förklara för SVT hur Vansbrosimmets organisation lagt om banan. Det gjorde han. SVT undrade om Vansbrosimningen och ESK hade godkänt förändringen. Vi förklarade att det var de som hade gjort förändringen och även godkänt hela Superklassikern. Men vi ville ha med det i inslaget för att ingen skulle kunna påstå att vi ljuger. SVT-reportern tyckte det var larvigt. ”Vem kommer att bry sig om att du simmade lite annorlunda mot vad man brukar? Ingen!” Jag kände att det var sant. Simningen var kall men efter 4-500m var det inga större problem. Kanske hade Superklassikern tagit 10min längre tid. Kanske hade Superklassikern tagit mindre tid.

Superklassikern 001
När man ser en triathlets magmuskler genom våtdräkten kan man ana att denne högst troligen simmar förfärligt ifall det är kallt. Om idioten har en lila badmössa men varken öronproppar eller våtdräktshuva kan man vara helt säker.

Jag skrev i efterhand om den omplanerade simningen. Ingen brydde sig. Det var helheten som räknades. Och jag tävlade aldrig mot någon. Det fanns inga konkurrenter. Coltings tid var över 25h. Min tid under 20h. Jag åkte helikopter. Jonas tvingades åka bil då hans helikoptertransfer ställdes in pga oväder. Jag cyklade Vätternrundan under dagen som den officiella Vätternrundan gick. Jonas cyklade ensam på sin tempocykel. Jag simmade med en följebåt och en medsimmare under Vansbrosimmet. Jonas startade sin Superklassiker under det officiella Vansbrosimmet. Jag startade Rullskidvasan utan hjälm (som jag glömt i bilen i Motala). Det ryktas om att Jonas åkte i hockeyutrustning? (Jag tror inte det är sant. Men det hade varit roligt om det var så.) Vi gjorde samma sak på helt olika vis, under olika år. Med helt olika förutsättningar.

Andreas snabbast i Borås, löpsedeln Superklassikern
Får man en sådan löpsedel i ansiktet kan jag förstå om man surnar till. Detta var ju givet skrivet som att ”Andreas slog Jonas”. Men i själva verket är det lika relevant som att jämföra två olika låtar i Eurovision Song Contest. Den som förlorar kommer alltid att bli förbannad. Man kan inte tävla i olika saker. Prestationer måste ses för vad de är.

Att påstå att jag inte gjort Superklassikern är en lögn. Det får mig att framstå som en fuskare. Alla skulle vinna på att acceptera varandras olika förutsättningar och inte bry sig så mycket om tiderna. Men framförallt skulle jag vinna på det. Allt oftare får jag mail och meddelanden om att min Superklassiker förklarats som fusk av andra. Framförallt av Jonas på diverse föreläsning, i böcker, bloggar, presentationer och liknande. Det är inte särskilt tillmötesgående. Men Jonas är sådan. Han älskar att provocera. Han skulle aldrig säga ”jag tror” eller ”jag tycker”, även om han ibland kanske borde. På något sätt tycker jag ändå att Colting berikar debatten i Sverige genom sitt sätt att synas/höras/tjafsa. Jag vet att Jonas inte menar att vara elak eller ljuga. Han ser bara sin egen version som självklar. I detta fallet är det dock långt många gånger fler som hör Jonas version än min version. Självklart får man tro på vem man vill. Men tänk då på att jag har ESK, Vansbrosimmet och SVT som stöd för min Superklassiker. Framförallt de två förstnämnda är givet opartiska.

Lars Erlman gjorde en annan variant än jag under sin väg mot Superklassikern. Istället för att nöja sig med rullskidåkning mellan Vasaloppsstarten och målet i Mora fortsatte han till Mora flygplats för att få ihop 90km. Både jag och Jonas åkte rullskidor till Mora och fick då 4-5km för kort jämfört mot den ordinare sträckan på 90km. Jag kallade det dock ”Rullskidvasan” istället för ”Vasaloppet på rullskidor”.

Superklassikern 2010 diplom, Andreas Lindén
Jag minns inte detta överhuvudtaget. Men eftersom det finns på bild har det säkert hänt.

Samtidigt kan jag inte undgå att tänka att både Jonas och Pasi har rätt. Det finns mer att önska av min Superklassiker. Den blev inte perfekt. Jag fick vänta i över 1h på min start i Motala. Kungen hade stängt av Stockholms luftrum och tvingade mig till en 30-60min lång omväg. Jag hade magkatarr och kunde inte äta någonting förrän 30min innan Vätternrundan. Av Lidingöloppet minns jag knappt någonting. Och givetvis ville jag simma rätt bana under Vansbrosimmet. Jag vet att det inte hade påverkat sluttiden negativt. Men det hade varit roligare om det hade varit möjligt.

Jag vill göra Superklassikern igen. Inte för att tysta någon som valt sin egen sanning. Inte heller för att visa att jag är bättre än någon. Eller för att känna mig överlägsen någon annan. Mitt liv är normalt alldeles för enkelt. Jag måste utmana mig själv för att trivas.

Jag vill göra Superklassikern igen för att utklassa mig själv. I mitt egna lopp. På mitt vis. Det är den enda referensen jag kan använda mig av. Jag vet att jag kan ta mig i mål över 2,5h snabbare än sist. Men framförallt vill jag ladda upp utan magkatarr, finanskris och ständig oro. Jag kunde aldrig njuta som jag ville. Det var först när jag rullade iväg i starten av Rullvasan som jag kunde andas ut. Redan då kändes det som att jag klarat det. De riktiga svårigheterna hade jag redan klarat. Den idrottsliga delen som återstod kändes enkel.

superklassiker-370

6 Comments

  • Prestationen är beundransvärd och diskussionen godkänd eller inte godkänd är irrelevant när allt är nytt då är allt godkänt eftersom det inte finns någon allmän överenskommelse om vilka regler som gäller. Allting måste inte vara så djävla exakt jämt. Colting bröt ny mark, du gjorde denna mark än mer intressant och Marie kommer att öppna damsidan. Som pionjärer är ni med och formar spelplanen. De tider som ni gjort kommer att slås både en och två gånger i framtiden och då kommer eran plats i Superklassikerns historiebok vara pionjärer oavsett vilka förutsättningarna var när ni genomförde er första. Ett tips för att förhindra ytterligare diskussion så kan det vara bra om de som genomfört en Superklassiker sätter sig ner och kommer överens om vad som gäller framöver. Sen är det bara ut och jaga nya rekord! Det skall bli kul att följa ditt nästa försök. Heja Andreas!

    • Jag tror och hoppas att du grejar det. Om jag kanske kan bidra med något får du gärna höra av dig. Erfarenhet kan vara guld värd under en sådan utmaning. Jag visste att erfarenheten var viktig innan jag startade. Men jag förstod det först efteråt.

      Kör hårt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *