Som cyklist hade jag alltid 172,5 mm långa vevarmar. Någon säsong hade jag 175mm långa vevar på tempocykeln. Men visste egentligen aldrig riktigt varför. Ingen runt omkring mig hade heller koll. Det var efter mina år som cyklist som debatten om korta eller långa vevarmar började. Triathleter började gå ner i vevarmslängd samtidigt som cyklister ofta hävdade att det var idiotiskt. Att kraften ur en längre hävarm gjorde att man sparade kraft.

Jag tror, och har även läst en del, att det gör varken till eller från på kraftutvecklingen generellt ifall man har långa eller korta vevar. För vissa har effekten ökat, för andra har den minskat. Små marginaler. Men elitidrottare jagar just små marginaler.

Under sommaren tävlade jag en hel del på min Canyon Speedmax CF med 165mm långa (korta) vevarmar. Det kändes bra. Väldigt mycket bättre än när jag cyklade på min linjecykel där jag hade 172,5mm långa vevarmar. Tyvärr mätte jag aldrig skillnaden i kraftutveckling. Men det kändes bättre. Och jag tror att det är just där vinsten finns. Att det kändes bättre för mig med kortare vevarmar beror förmodligen väldigt mycket på den halvskadan jag dragits med länge. Den svaga punkten då min vänsterfot var högst i pedalvarvet (kl 12) var svagare än någonsin. Jag hade rent av svårt att passera den punkten. Med kortare vevarmar fick jag en mer ”öppen höft” och därmed mindre problem.

Canyon Speedmax time trial och triathlon

Jag kommer inte att påstå att man kan trycka fler watt med kortare vevarmar. Däremot gör troligtvis JAG det. Många andra skulle kanske också göra det som har liknande problem.

Vad som kan vara mer intressant än en eventuellt minimal kraftvinst är löpningen efter cyklingen. Vanligt är att man efter många mil i sadeln sjunker ihop lite och får en brytning i höften. Jag brukar säga att vissa fortsätter att cykla fast de börjat springa. Många av de som bytt till kortare vevarmar har upplevt sig springa bättre efter cyklingen än vad de gjort tidigare. Jag kan ställa mig i ledet och hävda att jag känt samma sak. Dock kan jag inte räknas då jag, som sagt, minimerar skadesymtomen av min halvskada.

Till 2015 kommer jag att ha 165mm långa vevarmar, Quarq Elsa RS, på alla mina cyklar. Av det förväntar jag mig att få mindre skadebekymmer, bättre löpning och en högre snitteffekt. Jag förväntar mig dock även att trycka färre watt när jag står upp och trycker i korta backar, få lägre toppfart men högre snittfart och att jag måste höja sadeln med ett par millimeter. Aerodynamiken bör jag kunna bibehålla. Kadensen kommer att öka och växlarna minskas.

Canyon Speedmax CF 2013 - Ovanifrån, styrtapp

Vinterträna på linjecykeln
Jag vet att många sätter sig på sina triathlon/tempocyklar under vintern för att köra trainerpass. Helst i bågen under hela passet. Hela vintern. Varje vinter. Jag avråder mina egna träningsadepter att göra det. Visst är det bra att vänja sig vid att träna i sin tävlingsposition. Men inte redan i december. Jag brukar räkna med 3 veckor för att vänja mig fullt vid min tävlingsposition. För mig skulle det då räcka med att börja träna på min Speedmax i slutet av mars nästa år. Ibland cyklar jag på den ändå bara för att det går så fort och är så roligt. Men rent ergonomiskt är en tempocykel inte bra. Linjecykeln är betydligt mer ergonomisk. Träningseffekten är densamma. De flesta är dessutom starkare på linjecykeln, pga dess mer ergonomiska sittställning, och kan därmed träna på en högre belastning.

Under försäsongen är det helt klart ett bättre alternativ, enligt mig. Att träna på högre belastning, få mer träningseffekt och mindre ryggproblem. Istället för att känna sig snabb, få lägre träningseffekt och mer ryggproblem.

andreas-cyklar

På bilden ovan sitter jag i någorlunda aerodynamisk position på min linjecykel. När jag tävlar sitter jag än lägre med huvudet. Att träna väldigt mycket i den positionen är inte särskilt nyttigt. Därför väljer jag att träna intervaller med händerna på styret eller vid bromshandtagen. Med ca 6v kvar börjar jag träna i aero-position. På så vis sparar jag ryggen. För alla får förr eller senare problem av att cykla i en fullständigt oergonomisk sittposition, oavsett hur bra positionen är. Detsamma gäller kontorsarbetare. Alla får till slut problem. Oavsett hur ”bra” de sitter. Människan är helt enkelt inte skapt för att sitta så mycket. Särskilt inte ihopkrupen på en tempocykel.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.