Jag var bättre förr

De senaste månaderna har varit uppför. De senaste veckorna har varit för branta. Uppförsbacken kan jag hantera. Men jag är inte hur stark som helst. När det blir för brant står även jag still. Utan kraft, växlar eller mod att ta mig upp för backen. Istället för att ta mig framåt har jag fastnat i en position där jag parerar hinder istället för att forcera mig förbi dem framåt.

Jag tänker på den person jag en gång var. Hur mitt liv var för enkelt. Så enkelt att jag i brist på utmaningar utmanade mig själv. Jag planerade en Superklassiker. Jag klarade en Superklassiker. Efter det var allt enkelt. Alla problem med lösningar var inga problem eftersom de hade lösningar. Jag var så stark. Orädd. Och nyfiken. Fortsatte att skapa utmaningar. Och fortsatte.

Idag är jag stolt över den jag var. Besviken över vem jag är. Bekymrad över vägen jag valt. Över att jag kommit vilse. Rädd för att mitt lokalsinne ska svika mig från att hitta tillbaka. Rädd för att min nyfikenhet inte ska få fart på mig. Stressad över att jakten är över och att flykten börjat. Jag som aldrig flytt problem. Bara jagat lösningar. Så länge jag jagar vet jag vad jag ska göra. Målet är alltid klart och tydligt framför mig. Men att fly har jag ingen erfarenhet av. Jag har ingenstans att ta vägen. Även om jag hittar någonstans att gömma mig för tillfället kan jag inte stanna där för evigt.

Dagen innan julafton stannade jag under täcket. Jag gömde mig för förpliktelser, förväntningar och förnimmelser. Önskade att jag kunde rymma. Mitt mål var att jobba mig fri för jullov. Det var ett kortsiktigt mål. Innan dess hade jag försökt att jobba mig fri från fasta arbetstider. Resultatet har blivit att jag alltid och aldrig arbetat. Problemet var när jag det senaste vaknat om morgonen och sett arbetet framför mig istället för träningen. Oftast inte heller något vanligt jobb. Allt för ofta började dagarna klockan 07 och slutade 22. Allt däremellan var papper, siffror och mail. Ett vanligt heltidsjobb skulle kännas enkelt. 40h i veckan är simpelt. Men 65-70h/vecka, som det ibland blivit, är tufft. Det är jobb varje dag med få timmar till träning. Utan träning känner jag mig inte fri. Utan frihet känner jag mig fängslad. Som fängslad kan jag inte göra något.

Enligt vetenskapen är optimismen längre ifrån verkligheten är pessimisten. Realistiskt nog har jag insett att jag är en av de mest extrema optimisterna som ständigt sett mig som realist. Jag har tagit på mig för mycket. I kylan klädde jag mig så väl att jag blev överhettad innan jag hunnit tillbaka hem. Det är ingens fel förutom mitt. Men det är också där jag igen funnit min styrka. I vetskapen om vems fel det är. Den enda som kan reda ut detta är jag. Och jag har redan börjat. Jag har fått fart på min nyfikenhet. Lokaliserat rädslan ur stressen. Använt vetskapen till strävan och hittat modet. Utmattningen blev min utmaning.

Att jag inte känt mig utmattad förut är inte helt sant. Inför Superklassikern 2010 drabbades jag av magkatarr. Jag trodde i alla fall det och gick till doktorn. Han bekräftade att jag hade magkatarr. Men jag insåg att jag inte drabbats av magkatarr utan förtjänat magkatarr. Superklassikern var mitt projekt. Mitt ansvar. Min utmaning. Och just då även min utmattning.
Doktorn gav mig piller som skulle bota min magkatarr på några dagar. Superklassikern var utom all fara. Efter att han mätt min vilopuls, begripit min fysiska form och anat min bakomliggande vilja kunde han gissa utan att chansa. Doktorn visste att det enda som behövde behandlas var mitt förlorade perspektiv.

I samma ögonblick som doktorn försökte övertyga mig fann jag mig själv. Jag åt mina placebo-piller bara för att påminna mig själv om att det var jag som styrde över mitt eget öde. Jag klarade Superklassikern på startlinjen. När mina orädda vänner räknade ner började tårarna rinna i mörkret. Ingen kunde se mina tårar. Om någon hade gjort det hade de trott att jag tvivlat. Men i själva verket var det tvärtom. Min övertygelse, av att jag redan lyckats, var så stark att jag inte kunde släppa slutmålet i tankarna. Under Superklassikern var jag så trött att jag inte minns stora delmoment av de tre sista grenarna samt timmarna efteråt. Jag minns bara jakten och friheten av att ha övervunnit flykten.

Jag förväntar mig ingen hjälp. Jag hoppas bara på förståelse från dem som jag försummat och åsidosatt under tiden. Av dem som jag inte förmådde mig att längta efter. Det enda jag kunde känna var saknad. Tidigare var saknad något jag justerade till längtan. Saknad är något tomt. Längtan är något vackert. Jag hade en vän på besök på Mallorca i över en månad. Men jag förmådde mig aldrig att hälsa på en enda gång. Längtan fanns inte. Det enda jag kände var saknad och tomhet. Av allt. Jag träffade en gammal vän i skidspåret när jag var hemma. En vän jag saknat länge. Men inte förmått mig att längta efter och då försöka träffa. Ett försök till en kram, i skidmundering, som närmast resulterade i ett plockepinn fick mig att vakna till lite mer. Tomheten i stressen av att inte orka träffa familjen så mycket som jag egentligen velat var svårare än allt.

Långsamt har jag vaknat till. Tacksam för det paradis jag så lätt kan befinna mig i och den tillvaro jag så enkelt kan hitta tillbaka till. Det svåraste var att klicka i foten pedalen i motlut utan att välta omkull och skada mig. Efter den framgången väntar kraften som måste till för att komma igång igen. Just där befinner jag mig nu. För att få fart måste jag trycka hårdare än när jag väl rullar. Efter mitt besök hos doktorn var jag på fötter efter en dag och en natt. Med den livserfarenheten är jag kanske igång snabbare än så. Jag har ingen Superklassiker att jaga. Men jag har kärlek, utmaningar och vänner att hitta igen. För att hitta mer enkla men utmanande saker att jaga kommer jag att tävla lite i januari/februari.

Lyckan i längtan efter att kunna träna och tävla utan smärta har återigen överstigit smärtan av saknaden att inte kunna träna och tävla.
Kärleken i längtar efter familj, vänner och framförallt Ida har övervunnit skräcken i saknaden av att inte se dem eller älska dem.
Utmaningen i att övervinna utmattningen har vunnit min nyfikenhet och raderat osäkerheten.
Jag har åter hittat jakten. Min väg och mening med livet. Stolt över den jag var. Stolt över det jag gjort. Och känner mod inför vad jag gör och ser framför.