Den fedte svensken

Igår tittade jag på Eurosports sändning av Tour de France. Fredrik Kessiakoff, den före detta storcyklisten, var där som extra expertkommentator. Jag reagerade på just en sak de pratade om. Vikt. Att teamläkarna i Astana ständigt kalipermätte cyklisternas fettprocent. Men framförallt att de inte utvärderade resultatet på något annat sätt än att lägre alltid var bättre.

För 6 år sedan var jag stagiare för Team Saxobank i samband med deras träningsläger på Mallorca. Jag var urstark. Det var därför jag var där. Men jag var även stark i förhållande till lagets cyklister. Vi körde ett test uppför Puig Mayor. Där fick jag stryk av Gustav Larsson med ett halvt hjul. Jag hade kunnat spurta om honom och höll på att göra det när jag insåg att jag suttit på hans hjul i 10km. Därför skickade jag aldrig fram cykeln på slutet. Vi blev 7a och 8a i testet som vanns av Andy Schleck. Utefter detta testet delades vi in i så lika par som möjligt, för att köra intervaller ihop under resten av lägret. Min intervallpartner blev Jakob Fuglsang.

Lägret gick bra. Jag var där för att prestera och visa upp mig, inte träna. Det kom i andra hand. Så fort jag fick en liten möjlighet att visa hur stark jag var så tog jag den.

Men den sjunde dagen skulle jag gå till läkaren för att mäta min fettprocent. Jag visste att jag troligtvis låg kring 8% kroppsfett. Det hade jag gjort när skolsyster hade testat mig två gånger och båda gånger sagt ”diagnostiserat mig med idrottsanorexi”.

Saxobanks läkare var imponerad och applåderade nästan åt mig när han mätte upp 5% kroppsfett*. Det var tredje lägst av alla i laget. De enda som låg lägre i fettprocent än jag var Chris Anker Sörensen och Alexandr Kolobnev.
Vi vägde mig aldrig den dagen. Jag vet inte riktigt varför. Men det gjorde vi istället dagen efter. Då gick jag återigen in till läkaren. När han vägt mig skakade han på huvudet och sa ”too much”. Jag kontrade med att jag bara hade haft 5% kroppsfett dagen innan. Det svarade han inte på. Han fortsatte att gnälla över att jag var för tung och att jag borde gå ner i vikt.

Jag tror att jag reagerade lite annorlunda mot vad andra hade kunnat göra i den situationen. Istället för att sluta äta och försöka tappa i vikt gjorde jag motsatsen. Jag åt ännu mer och körde ännu hårdare på träningspassen. Läkarens råd förkastade jag. Och då var han ändå auktoritet. Han var läkare i världens dåvarande bästa cykellag. Om jag hade sagt vad jag tänkte till honom skulle jag bett honom att fara åt helvete. Men det gjorde jag förstås inte. Istället undvek jag honom resten av lägret. Särskilt i matsalen. Men jag insåg att ifall jag skulle bli proffscyklist så var detta en del av idiotin i de diktatoriska cykelstallen. Jag skulle bli tvungen att göra som envåldshärskaren vill eller också byta sport. Vilket jag till slut gjorde.

Borås Triathlon 2010, 15 månader efter lägret med Saxobank.

Simon mäter numera mitt kroppsfett med kaliper regelbundet. Det är ett viktigt test. Inte för att se hur jag kan ”förbättra mig” utan för att se till att jag ligger stabilt. Jag väger mig också regelbundet. Men inte för att se hur jag ”förbättrar mig”. I och med att jag stabilt ligger på <7% kroppsfett** vet jag att de kilon som är över 73kg är energi/vätska. Min toppvikt nådde jag förra helgen då jag lyckades gå upp till 78,5kg då jag hade fyllt på med vätska/mat efter ett riktigt bra och utmanande träningspass. Att Simon tappade chilikryddan i köttfärsen kanske bör tilläggas. Det resulterade i säkert 2 liter extra vätska och därmed 2kg extra. Men oavsett så började Simon applådera. Han var så nöjd med att jag lyckades fylla på med energi mellan passen. För då skulle jag kunna träna bra även på söndagen. På onsdagen efter kunde jag köra 7h träning. Och jag blev tröttast i världen igen.

Med hjälp av vågen kan jag se hur mycket vätska och energi jag har i kroppen. Ifall jag har under 73kg är det knappt någon idé att jag tränar. Då har jag ändå inget kvar att trycka med efter en kvart. Bäst tränar jag när jag ligger över 75kg. Då är jag i princip fulladdad med energi och vätska. Under 73kg väger jag i princip bara direkt efter mina pass. Då kan jag väga ännu mindre än så. Men det är inte relevant. Vad jag har för lägsta vikt är strunt samma. De muskler som sitter på min kropp behöver jag. Annars hade de försvunnit för längesen. Och det gällde definitivt mig även när jag var cyklist. De muskler som satt på min kropp var muskler jag behövde för att cykla. Jag hade aldrig gjort något annat under de år jag faktiskt kunnat bygga muskler. Detsamma gäller Fredrik Kessiakoff.

I våras lyckades jag trycka 418w i 20min. Och det finns mer att ge. Jag kan hela tiden utmana mina begränsningar genom att träna energifylld och ibland energitömd. Energi efter syfte.

Jag ser det som ett stort problem i cykelsporten. Cykling på professionell nivå är mer eller mindre en kollektiv ätstörning. Inte för att de har låg fettprocent. Det har jag också. Men för deras sjuka syn på mat och fett. De ser snarare på mat som vikt än som energi. Och det sprider sig givetvis neråt. Till elitcyklister. Till amatörer. Och till ungdomar.
När det inte går bra är det för att man har fel vikt. Oavsett tävlingstyp och oavsett när man blev avhängd. Den överlägset vanligaste orsaken till att cyklister inte blir bättre eller inte hänger med på tävlingar är energibrist. De väggar på grund av energibrist. De orkar inte träna vettigt på grund av energibrist. Och de cyklar aslångt alldeles för ofta för att bättra på fettförbränningen. Det är iof bra att träna fettförbränningen. Ibland! Men hur ofta blir någon avhängd för att de har för dålig fettförbränning? Typ aldrig. De blir avhängda för att de har för dåligt syreupptag eller för låg tröskel. Sådant som man bara kan höja ifall man har ordentligt med energi i kroppen.

*Att jag låg på 5% under Saxobanks läger beror troligtvis på att läkaren inte mätte utefter Parillo. Det är den ekvationen som är mest rättvis för uthållighetsidrottare. Troligtvis hade jag 7% även då.

**Som referens vet jag att Lance Armstrong låg på 7% kroppsfett när han startade Tour de France 2004 och avslutade med 6% kroppsfett. Att han som snordopad och fuskoptimerad inte låg lägre beror antagligen på att det inte går.

Viktigt att tillägga också att ingen av mina övriga ledare eller tränare någonsin rått mig att tappa i vikt. Jag är glad för det. Det var bara Saxobank och ibland kollegor/konkurrenter.
Vad hade hänt om flera hade sagt det? Någon eller till och med några som jag verkligen såg upp till? Det vet jag inte. Kanske hade jag inte varit stark nog att inte lyssna då. Kanske hade ingen varit stark nog att inte lyssna då.