Tanken slog mig i backen på det andra cykelvarvet under dagens SM i medeldistanstriathlon. Varför var jag helt plötsligt så trött? Jag tyckte att jag hade gjort det första varvet halvsnabbt. Men jag hade planerat att inte brådska på det första varvet. Det skulle alla andra göra. Jag skulle bara bevaka och hålla mig på håll utan att tappa för mycket. På det andra varvet skulle jag gå upp i den fart jag var säker på att kunna hålla. Samma fart som jag höll förra onsdagen under mitt sista pass på banan.
Jag hade inte energibrist. Jag var inte tom på kolhydrater, det var jag för pigg och strukturerad för att vara. Jag var heller inte ur form. För de senaste dagarna hade det känts riktigt bra. Särskilt igår. Då kände jag mig riktigt pigg och stark när jag testade tävlingsfart. Pulsen var låg och allt fungerade.
Men jag kunde inte förstå varför det kändes så dåligt. Pulsen var väldigt hög i förhållande till effekten jag lyckades trycka. Därav misstänkte jag att något var tokigt. Känslan var lite liknande vid simningen. Men jag har inte samma referens där. Jag behövde bara vansinnigt mycket syre för att inte komma någonstans. Att hålla halvhög fart fungerade bra i vattnet, precis som på cykeln. Så fort jag körde hårdare än ”halvhårt” blev jag trött. Men inte på det vanligaste viset. Jag blev dåsig och till och med ofokuserad.
Under cyklingen testade jag ett par nya sulor. Jag hade visserligen testat dem många gånger förut. Men jag tänkte dumt nog aldrig på att testa dem utan strumpor. Det gav mig en del skoskav. Inte jätteilla men ändå så att det störde mig. På löpningen hade jag fortsatt problem med de blåsor jag dragit på mig i cykelskorna. Tillsammans med den usla känslan så valde jag att bryta efter 7km löpning. Jag tänkte bryta redan efter 5km. Men då låg jag på tredje plats totalt och ville inte bryta som medaljkandidat. Man gör bara inte så. Därför valde jag att kliva av först när jag blivit omsprungen av George Bjälkemo som sprang som en gnu och senare blev tvåa.
Om det bara varit skavet hade jag fortsatt. Det har jag gjort förut. Likadant om det bara varit känslan. Det har jag också gjort förut.
När jag började prata efteråt kände jag hur halsen hade knutit ihop sig. Jag var hes och började hosta. Då förstod jag. I onsdags kväll kom Ida hem från några veckor på Mallorca. Hon var ganska rejält förkyld och hade feber. Min bror erbjöd mig att flytta in hos honom tills Ida hade frisknat till. Ida föreslog faktiskt samma sak. Men jag hade inte hjärta att göra det. Jag hade saknat Ida varje dag i flera veckor så att det gjort ont i bröstet. Och det har hänt flera gånger att Ida blivit sjuk men att jag klarat mig. Så blev det inte den här gången. Jag kände mig frisk vid starten, annars hade jag inte kört. Men efter loppet har jag blivit sämre. Nu sitter jag med en förkylning och ett DNF från den tävling jag verkligen trodde mig kunna prestera riktigt bra på.
Jag hade gjort allting bra. Varit riktigt ambitiös. Åkt till Jönköping för att träna flera gånger. Vant mig vid kyla. Tränat perfekt senaste 6 veckorna. Plockat med mig extrakläder. Simmat med Colting. Bytt däck, bromsgummin, latexslangar och mätt upp exakt 7,0 bar i framdäcket och 7,3 i bakdäcket för den perfekta balansen mellan rullmotstånd/säkerhet på nyasfalterat/gatsten. Jag kunde dessutom banan utantill vilket gjorde att jag kunde hålla bra fart i kurvorna.
Att jag klantade mig och inte tog på strumpor kan faktiskt ha räddat mig från en rejäl förkylning. Jag hoppas att jag inte blir lika sjuk som Ida varit. Just nu har jag bara halsont. Och om jag tar det lugnt i några dagar hoppas jag att det stannar där för att sedan släppa. Skavet lär vara borta på tisdag. Lösningen är helt enkelt att ta på ett par strumpor nästa gång. Det kostar 10 sekunder. Men det är det lätt värt.
Det är förresten klantighet som leder till något bra som jag definierar som ”tur”. Ibland hade någon kunnat säga ”Vilken tur att jag tog på mig strumpor innan cyklingen så att jag inte fick skoskav.” Det är inte tur. Det är förberedelser. Så idag hade jag verkligen tur. Annars använder jag sällan det uttrycket.
Om tre veckor kör jag Kalmar Ironman. Så jag hoppas verkligen att jag inte får feber.
Riktigt positivt och glädjande nog så vann min vän och lagkamrat Fredrik Bäckson. Ingen behöver vara förvånad. I alla fall inte de som följt honom de senaste månaderna. Han har radat upp resultat efter resultat. Så sent som förra helgen blev han sexa i Zürich Ironman 5150. Då sprang han den avslutande milen på 34:30 i 35 graders värme.
Loppet var riktigt välarrangerat. Jag trodde att det skulle bli farligt ganska många gånger i de höga hastigheterna. Men det var aldrig farligt. Några gånger fick jag ropa åt andra som jag varvade att hålla höger. Vilket de gjorde direkt. Ingen var ivägen, funktionärer överallt och en riktigt fin central bana. Om det inte varit en av den här usla sommarens sämre dagar hade det förmodligen varit väldigt mycket publik. Det var förvånansvärt mycket med tanke på vädret och de misärprognoser som varvats i medier om dagens väder.