Jag hoppade av cykeln några kilometer innan Muro för att sträcka på ryggen. Efter Kalmar Ironman hade problemen inte riktigt släppt. En överbelastning i ländryggen/sätet visade sig vara seg att rehabilitera på 6 veckor. Eller egentligen inte. Men under perioden var jag ju tvungen att träna inför Ironman Mallorca.
Två minuter, gav jag mig själv. Men jag kom inte upp på cykeln igen. Fem minuter, tänkte jag. Men inte heller det gick. Efter en kvart kom en funktionär förbi och undrade hur det var fatt. Jag förklarade situationen. Att det absolut inte var någon fara med mig men att jag inte skulle kunna fullfölja dagen pga skadan.
Först kom en bil och skulle plocka upp mig. Jag satt i bilen i 30min innan de berättade att de inte hade behörighet att fortsätta genom Muro. Nu var jag så stel att jag knappt kom ur bilen.
Sedan kom en ambulans som hade behörighet att kör genom Muro. Jag klättrade in och satte mig på en stol. De blev sura. Jag tvingades lägga mig på britsen. Det behövdes inte men de stod på sig och jag såg ingen anledning till att protestera. Däremot behövde jag verkligen kissa. Jag frågade dem om när vi kunde åka och hur lång tid det kunde ta. ”Vi åker nu och är framme om 10 minuter” sa de. Och jag trodde dem. För jag visste att Alcudia låg max 10min bort.
Efter 25min åkte ambulansen. Jag hade då försökt resa mig upp för att gå ut och kissa två gånger. Men de hade båda gångerna sagt ”vänta 5min”. Vi åker när som helst. När vi åkt i 10min frågade jag varför vi inte var framme. ”5 min” sa de igen. Sedan höll de på så om och om igen. Till slut blev jag så förbannad att jag kopplade loss mig från båren och skulle kissa i min vattenflaska. Då satte de igång blåljusen och började köra riktigt fort.
Fem minuter senare kom vi fram till sjukhuset i Alcudia. De hade innerligt lovat att jag inte skulle släppas av vid sjukhuset utan vid närmsta tillgängliga väg kring tävlingsområdet.
Jag blev irriterad. Men när jag ville gå rakt in på toaletten ställde de sig framför mig och ville placera mig i en rullstol. Jag knuffade mig emellan och stapplade in på toaletten. När jag kom ut igen stod de kvar med rullstolen. Riktigt sura.
Istället för att fortsätta tävla hade jag tvingats ner i en rullstol på ett sjukhus där jag absolut inte behövde vara. Jag var förbannad. Men ambulanspersonalen var ännu mer förbannad. Lyckligtvis kom en sjuksköterska förbi och jag frågade vad i helvete de håller på med. Jag passade på att fråga om det var ett privatsjukhus, vem som betalar och varför jag behövde se en doktor. Plus lite följdfrågor på det. Svaret översatte jag till ”Ironman’s försäkringsbolag betalar privatsjukhuset och därmed vår lön. Ifall doktorn ser över dig kan vi få mångdubbelt betalt.”
Jag tackade inte för omtanken, lämnade rullstolen i väntrummet, tog min tempocykel och flydde sjukhuset. Det var inte lätt att cykla tillbaka. Men jag lyckades hoppa på cykeln genom att stå på rullstolsrampen med cykeln bredvid. När jag tänker tillbaka på det är jag fortfarande förbannad. Det var inte omtanke. Det var kidnappning.
I övrigt så gick det sådär.
Simningen
Jag simmade allt jag kunde. Fick en perfekt start då jag sprang längre än alla andra. Jag kunde simma med andragruppen i 200m. Sedan släppte jag den. Och jag släppte alla som simmade om mig. Även långt senare. Utan simträning är det svårt att simma bra på längre distanser. Jag hoppades att det skulle räcka. Men jag blev inte förvånad när det inte gjorde det. Även simträningen hade hämmats ordentligt av överbelastningen.
Cyklingen
Jag höll bra tryck från start på cykeln. Visserligen kände jag av ryggen tidigt. Men jag kunde cykla på och hade en förhoppning om att hålla ut till löpningen. Som bäst klättrade jag upp till 13e plats. De som var framför hade kört väldigt hårt på cykeln och dragit ifrån mig med flera minuter. Inte många men täten med t.ex. Timo Bracht och Horst Reichel hade lyckats med det. Trots att jag hade snittat 30w mer än jag hade gjort första halvan i Kalmar hade jag tappat tid på täten. Jag räknar med att de höll sina 12 meters mellanrum och siktar på att själv kunna trycka ytterligare 30w mer under nästa års tävlingar.
Tyvärr fick jag bryta efter 150km. Men jag hade insett att det inte skulle gå redan 3 mil tidigare.
Nu är jag igång med grundträningen igen. Särskilt fokus har jag på styrka och simning. Det tog 2 veckor innan ryggen var helt bra när jag bara vilade. Skönt att veta. Men hade jag vilat i 2v helt och hållet efter Kalmar hade det inte räckt. Då hade jag behövt mer. Och mer än två veckors vila efter Kalmar hade förstört IM Mallorca ändå. Så jag chansade. Nu vet jag dock.
Målen är satta för 2016. Mer om det senare.
