I början av 2009 lämnade jag 4 dopingprov, varav två urin, ett DNA och ett både urin/blod, på mindre än två månader. Då var jag cyklist och hade egentligen inte gjort något märkvärdigt mer än att lyckas få deltaga på Team Saxobanks träningsläger på Mallorca som provcyklist. Egentligen tillhörde jag Team Capinordic, ett mindre danskt proffsstall. Det var danska dopingkontrollanter som testade mig tre gånger i Danmark och på Mallorca. Dessutom blev jag testad i Sverige en gång. Om nu inte det också var i Danmark..

Hur som helst tog cykelsporten dess dopningsbekymmer och dåliga rykte på allvar. De försökte, och försöker fortfarande, att rensa ut fuskarna. Att de får komma tillbaka till sporten är dock ett fiasko av två enkla anledningar.

  1. Dopning kommer att ge effekt även senare  karriären efter avstängningen. Det drabbar alla andra som inte har fuskat.
  2. En tidigare dopad idrottare drar ner ryktet för hela sporten. Det drabbar alla andra som inte har fuskat.

Visst är det sorgligt att inte kunna ge en person en andra chans. Jag är för förlåtelse och förståelse. Det är medmänskligt. Men det är inte möjligt i detta fall. Fuskaren måste bort från sporten för evigt. Annars är det de som inte har fuskat som ständigt måste kämpa mot orättvisan.

Team Saxobank, Stagiare, Andreas Lindén Frank Schleck

Jag och Fränk Schleck på Mallorca i januari 2009. Några månader efter att det uppkommit att Schleck betalat 7000€ till den ökände dopningläkaren Fuentes för träningsråd. Inspirerande…

Cykelsporten hade problem. Och har fortfarande problem. Men jag tror att de snarare har klivit över en enormt tuff tröskel och vänt sportens dopningsbekymmer. Den tröskeln behöver andra sporter kliva över.

Break with Saxobank

Involverade i cykelsporten måste dock inse att dessa gamla fuskare måste bort. Som Bjarne själv till exempel.

Och triathlon då?

Jag har hållit på med triathlon på riktigt sedan 2013. Sedan dess har jag tagit ett tiotal segrar, vunnit 3 mästerskapsmedaljer och slutat fyra i Kalmar Ironman. Detta utan att en enda gång bli testad för dopning. Jag har inte ens sett en kontrollant. Och jag behöver inte ens vistelserapportera! Det sista känns bara helt galet. Som cyklist vistelserapporterade jag till WADA från 2007-2010. WADA visste alltid var jag var två gånger i veckan och jag kunde alltid bli testad.

Jag tränar inte med någon förening, ingen vet var jag befinner mig, alla vet vad Mallorca har för rykte kring dopning och idrott. Det var t.ex. på apoteket i Llucmajor som Mikael Rasmussen och hans epo-polare köpte just EPO och tog med sig till Danmark. Jag cyklar förbi det apoteket titt som tätt.

Det som är märkligt är att jag har en proffslicens från Svenska Triathlonförbundet och ett PRO-card från Ironman. Men ingen av dem bryr sig överhuvudtaget om vad jag gör. Att jag inte blivit testad tycker jag är dåligt men inte bedrövligt. Att jag däremot inte ens behöver vistelserapportera är bara konstigt. Hur mycket kan det kosta?

Alla som ska ha en proffslicens anser jag ska behöva vistelserapportera. Om förbundet inte har råd får idrottaren betala det själv. Helt eller delvis.  Om idrottaren inte har råd får de helt enkelt köra som amatörer. Professionell idrott har både utgifter och inkomster. Med hjälp av inkomster kan man täcka utgifter. Utan inkomster är man inte professionell.
Ironman bör även de i fortsättningen kräva vistelserapportering för alla som ska tävla om prispengar.

Jag räknar med att vistelserapporteringen inte innebär någon större kostnad per år. Däremot gör testerna det. Relativt få av de som vistelserapporterar kommer att testas. Men skillnaden mellan att VETA att man inte kommer att bli testad och att veta att man KAN blir testad är enorm. Den professionella triathlonsporten är ett enda stort mörkertal med fåntrattar, som jag, som vet att de inte kommer bli testade förrän deras nästa tävling. Men eftersom mörkertalet är okänt existerar inte problemet. Och man behöver ju inte åtgärda ett problem som inte finns.

Bekymret, tror jag, ligger lite i att Ironman vill att förbunden ska ta ansvar. Men förbunden vill att Ironman ska ta ansvar. I detta fallet tar ingen ansvar. Jag tänker att båda borde vilja ta ansvar. I mitt fall vill jag idrotta utan landslag och inblandning av förbund. Därav hamnar jag i ingenmansland.

ironman-kalmar-2015-2-4

Bilden ovan visar Ironman Kalmar 2015. De har ingenting med detta att göra. Inte Kalmar och organisationen i alla fall. Men Ironman. De har så många sådana här evenemang som omsätter enormt mycket pengar. Kanske är det dags att investera i långvarig trovärdighet. Särskilt med tanke på att en proffslicens kostar 800$ per år. Till 2015 höjde de dessutom priset för att ”bättra på dopningsarbetet”.

 Utan att chansa

Resterna av dopning försvinner ur kroppen efter en tid. Jag vet inte hur länge men det är olika från preparat till preparat. Halveringstiden går säkert att hitta på google för den fuskaren som vill. Någon som inte är helt dum i huvudet ser då till att befinna sig utanför den tidsramen där substansen kan upptäckas vid tävlingens kontroll. För det är bara då de (väldigt eventuellt) testar någon som jag.

Med andra ord skulle jag kunna äta medicin till frukost/lunch/middag varje dag fram till början av juni. Utan att riskera att åka dit i en kontroll. Den enda risken jag tar är att hamna i en härva. Och hur ofta händer det?

Den enda som med all säkerhet vet att jag inte gör så är jag själv. Mina konkurrenter vet inte. Men jag antar att de antar att jag är lika moralisk som de är. Alla andra då? T.ex. de 346 professionella Ironman-triathleter som tagit poäng i år? Hur många av dem skulle kunna dopa sig utan att ens behöva chansa? Och hur många av dem gör det?

Kanske skulle man kunna införa någon form av vistelserapportering även för AG-triathleter? I alla fall dem som vill kvala till Hawaii. Det innebär lite extrajobb för dem som vill dit. Men kanske är det så vi kan samarbeta för att slippa fuskare även där? I alla fall slippa många av dem.

Oavsett hur många av dem som fuskar skulle det gå att minska det enormt genom att tvinga dem att vistelserapportera.

Cala Pi, Mallorca, Swimming, Andreas Lindén 2

Vem testar mig inför mina simpass?

Kanske skulle Ironman kunna säga nej

Kanske skulle Ironman kunna säga nej till dem som tidigare åkt fast i en kontroll. Eller erbjuda dem en plats utom tävlan. Ironman är ett företag. Och precis som banker säger nej och försäkringsbolag säger nej till tidigare bedragare bör även Ironman kunna göra det. De tjänar inte på det i första läget. Men på lång sikt är det en vinst. Först moraliskt och därmed även ekonomiskt.

Och när vi ändå håller på – Drafting

Drafting är fusk. Inte precis som dopning. Men dopning är fusk och drafting är fusk. Jag liknar det mer vid att ta en genväg.

Lösningen på drafting är jätteenkel. Istället för de chip vi idag har uppgraderar vi chippen till att känna av varandra. För proffsen bör det då vara 15m och för motionärer 10m. Programmera chippen med olika ekvationer för hur nära man får ligga, hur lång tid en omkörning tar, ifall det är väldigt många triathleter inom samma kilometer (t.ex. direkt efter simningen) och koppla dem till domarens dator.
För att överkomma risken med förlorade chip i vattnet skulle man kunna använda sig av speciella cykelchip. Exempelvis skulle ett specifikt cykelchip kunna vara utformat som en snabbkoppling. Alla som ”tappar” sin snabbkoppling utan att anlända till T2 i ambulans blir diskade. Enkelt.

Andreas Lindén, cycling mallorca

2 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.