Jag började med cykling sent som 15-åring. Istället för en moppe fick jag en racercykel när jag skulle fylla 15 år. Mina föräldrar var så positiva till den viljan att jag fick min cykel 3 månader innan min födelsedag. Sedan såg de inte mig på hela sommaren.
Under mitt första pass med klubben fick jag slita hela vägen. Jag satt med vatten i flaskorna, hade med mig en fralla och mörk choklad som energi och trodde att trädgårdshandskarna jag lånat av pappa skulle räcka i vinterkylan. När jag hade brist på energi efter tre timmar försökte jag äta en bit choklad i farten. Men jag tappade trädgårdshandsken, stannade och blev avhängd. Jag tror ingen ens märkte att jag försvann.
Min första tävling några månader senare var i Tranemo. DM i tempo. Vi var inte så många startande och det var inte särskilt långt. Jag kom sist med råge. Över 1,5 minut efter killen som var näst sist. Alla som träffade mig efteråt sa åt mig ”ge inte upp”. Men det hade jag inte riktigt tänkt. Jag siktade på att bli cykelproffs. En målbild som alla runt omkring mig försökte tona ner. Det fanns stor risk att jag skulle bli besviken. Och de ville skydda mig.
Tre tävlingar med nästan lika dåligt resultat senare var det dags för Götalandsmästerskapen. Först i tempolopp och dagen efter linjelopp. Jag överraskade på tempoloppet genom att inte bli sist. På linjeloppet attackerade jag i roten av backen med 5km kvar till mål och lyckades hålla undan med 30s för att ta min första seger i en cykeltävling. Under min fjärde tävlingshelg.
Jag var så glad att jag inte trodde det var sant. Men när segern väl sjönk in började jag titta i resultatlistan. Hade jag inte kunnat cykla ifrån dem med mer tid?
Till året efter gick jag upp en åldersklass. Jag tog en plats i landslaget. Blev ännu ett år äldre. Vann SM två gånger och låg 10a på världsrankingen för 17/18-åringar innan VM i augusti. Gick upp till elitklassen. Vann där också. Placerade mig bra internationellt. Och blev bara bättre och bättre.
2008 skrev jag kontrakt med det danska Continental-laget Capinordic.
Jag var fantastiskt stark efter träningen jag gjort under hösten. Bara backintervaller. Varvat med något rullpass och lättare distanspass då och då. På lagets första samling körde vi några ”race intervals” där jag var snabbast. Och min tävlingsplanering skrevs om så att jag skulle få tävla hela tiden istället för ganska sällan. Jag fick åka med Team Saxobank på läger. Hela lägret var som ett etapplopp för oss provcyklister (stagiare). Vi behövde visa hur bra vi var varje dag. I 11 dagar var jag hur stark som helst. Vi parades ihop två och två under lägret, baserat på W/kg. Jag parades då ihop med Jakob Fuglsang.
Nästan direkt efter lägret med Saxobank åkte jag iväg på Capinordics egna läger. 4 veckor på Mallorca stod på agendan. Jag behövde inte längre visa hur bra jag var varje dag. Men jag var redan sliten. Och värre blev det.
Efter vårt träningsläger började jag tävla. Helg efter helg. Redan på första etappen under den första tävlingen var jag sliten. Dagen innan hade varit en resdag. Upp 04:00. Framme 19:30. Ut och cykla ett varv på banan och sedan middag. Efter den sista etappen fick jag åka från hotellet kl 01:30 på natten. Jag hade inte presterat bra där och skulle få svårt att göra det framöver också. Enda undantaget var Liege-Bastogne-Liege för U23-cyklister. Då hade jag blivit sjuk och missat en tävling. På så vis fick jag 2,5 veckors återhämtning.
Direkt efter Liege-Bastogne-Liege hoppade vi in i bilen och körde till Danmark. Vi var framme efter midnatt och skulle upp alldeles för tidigt. Jag bröt efter en tredjedel av tävlingen. Efter att jag bröt blev jag utskälld av en massör framför TV-teamet. Han tyckte att jag var lat och egoistisk som bröt ”bara för att jag vunnit en massa pengar dagen innan”.
Tidigt i min cykelkarriär fick jag en överdos av cykelsporten. Jag insåg att jag inte skulle kunna leva på det viset. Att inte kunna få bestämma själv. Det passade säkert de flesta andra. Men det var ingenting för mig. Jag älskade att cykla och att cykeltävla. Men jag visste att det inte räckte med den kärleken. Jag skulle inte kunna leva med cykelsporten.
Jag hade ett tvåårskontrakt med Capinordic. Och jag hade inga som helst planer på att hoppa av det. Men finanskrisen kom. Och vår huvudsponsor gick i konkurs. Det slutade med att laget lades ner sent på hösten. Jag var på väg till Frankrike ett tag för att börja om igen. Men jag skadade mig innan jag skulle åka. Och egentligen så ville jag aldrig riktigt åka dit.
Det har hänt mycket under de senaste sex åren. Jag har velat hit och dit med vad jag vill göra men fastnade 2012 för triathlon. Sedan dess har jag också tränat triathlon. Trots det känner jag nu att jag är bättre cyklist än jag någonsin har varit. Oavsett om jag väljer att mäta det i tider, watt, hastighet, watt per kilo eller annat.
Jag vet att jag hade varit tillräckligt bra för att fortsätta att leva på cykelsporten. Det grämer mig lite. Samtidigt älskar jag det jag gör just nu. Cykelsporten hänger kvar som en gammal kärlek jag lite för tidigt valde att bryta upp ifrån.
Inte för sent ännu. Byter du tillbaka till cykling så lovar jag att börja kolla på cykel igen (hoppas du gör det)
Bytet kommer nog aldrig att ske. Men jag kanske tävlar lite i cykel också. Du får passa på att kika då eller börja följa triathlon ;)
Kör några nationella cykeltävlingar. Testa SM. Vi behöver en färgstark svensk bra cyklist som dig. Tror att du skulle röra runt bra. Jag ställer upp som manager ;-)
Jag lyfter på hatten och tackar! Kanske blir det några race på Mallorca. SM har jag funderat på och tänkte kört om banan passat mig bra. Det gör den dock inte i år i alla fall. Kanske ett annat år. Men just SM har jag funderat på att åka och köra årligen.
Är inte så förtjust i triathlon, visst jag läser din blogg å så men sporten i sig är inget jag är imponerad över. Att byta kläder som idrottsutövning känns lite sådär för mig. Är väl inte så förtjust över cyklingen heller men där är det dopingen som förstört allt, därav att jag skulle välkomna en dopingmotståndare som dig till cyklingen. Jag skulle vilja veta hur fort man cyklar utan apoteket i kroppen, för jag har svårt att hitta nån i klungan som jag egentligen kan lita på är ren eller rättare sagt aldrig dopat sig
Jag håller helt med dig. Triathlonsporten är inte särskilt underhållande. Det är kul att göra själv. Men att titta är hur tråkigt som helst. Framförallt då det inte finns några vettiga livesändningar. Men jag är rätt så säker på att om Vacchi skulle kommentera en tävling med bra produktion så skulle triathlon bänka både dig och mig i soffan.
Klädbyten är det dock bara motionärer som gör. Bortsett från att vi ibland startar med våtdräkt så byter vi inte våra kläder under loppet. Vi simmar, cyklar, kissar och springer i samma plagg under hela loppet ;)
Stefan, tvärtom har cykelsporten gjort ärliga försök att rensa upp det som varit och i den mån det går försökt göra sporten ren, även om det självklart aldrig går hela vägen. Ingen idrott har så många tester som cyklingen, samtidigt som organisationsstrukturen är rätt fragil vilket tyvärr fortfarande uppmuntrar till fusk. Men du har rätt i att det är svårt att imponeras av de på TV, speciellt loppen under 90- och 00-talet.
Skulle snarare säga att frånvaron av tester i idrotter som hockey, fotboll, friidrott, skidor m.m bidrar till att förstöra en sport mer.
Helt rätt Jonatan! Jag följer NHL en del. Mitt favoritlag är Anaheim Ducks. För några veckor sedan åkte en av deras spelare fast för dopning. Dock säger villkoren att substansen inte behöver offentliggöras. Horcoff blev avstängd 20 matcher (1/4-dels säsong). Det som förvånade mig mest var att han ens åkte dit överhuvudtaget.
Cykelsporten har jag börjat titta på igen efter att jag blev så besviken på den 2009. Men jag börjar tappa intresset för NHL. Cyklingen har däremot vunnit tillbaka mitt förtroende.