Körtelfebern tog ett år från mig

Jag kände mig mer eller mindre bra hela oktober månad. Träningen gick bättre och bättre även om det var ofantligt lite och långsamt. Jag fick till en cykeltur där jag hade 28km/h i snitt. Det är ingenting i normala fall för mig. Mitt bästa totalsnitt (effektivt snitt) en hel månad är över 36km/h, inklusive backintervallpass, rullpass, specifika pass, distanspass osv. Jag har haft över 30km/h i ineffektivt snitt från Smygehuk till Falun en gång. Att då få kämpa för 28km/h är avlägset.

Men i november blev jag mycket sämre och tröttare igen. Jag har läst om andra som fått ett andra bakslag i tröttheten i återhämtningen efter körtelfebern. Och jag fick förmodligen det också. En sista käftsmäll innan jag kom loss och blev bättre på riktigt.

Mina längsta löppass har varit 5-6km långa. Och det är bara några stycken. Det låter kanske som att jag överdriver. Men efter 3km är jag trött. Alltså kämpa-för-att-hålla-mig-löpandes-trött.

Jag har varit sjuk och skadad under längre perioder förut. Men efter att ha kört två lokala cykeltävlingar har jag varit bra igen. Det har alltid gått extremt snabbt för mig att komma tillbaka. Inte den här gången.

Det finns elitidrottare som kommer tillbaka efter att ha haft körtelfeber i vuxen ålder. Men också de som aldrig kommer tillbaka.

Mark Cavendish har precis börjat vinna igen efter att ha kämpat i två år med körtelfebern. En annan cyklist, Esteban Chaves, kom tillbaka väldigt starkt och var bara borta i åtta månader. Roger Federer blev bäst i världen igen. Men Robin Söderling kom aldrig tillbaka trots upprepade försök.

Robin Söderling var med i den absoluta världstoppen i tennis när han fick körtelfeber. Precis som jag, Cavendish och Chaves fick han det i "hög ålder". Men han kom aldrig tillbaka. Trots att han försökte och hade både praktiska och ekonomiska resurser för det. Skillnaden mellan Söderling och oss (förhoppningsvis även jag iaf) är att han aldrig blev av med tröttheten. En liten del av de som drabbas av körtelfeber verkar drabbas av bestående trötthet. Att inte kunna tävla mer framstår som en snorloska i 50m-poolen jämfört mot att aldrig bli av med tröttheten.

Tröttheten under/efter körtelfebern är ingen vanlig trötthet. Jag har varit trött många gånger. Utmattad. Slutkört. Cross checkad i ryggen. Det är faktiskt det senare som jag kan efterlikna det jag upplevt. Tröttheten efter en hjärnskakning påminner om den trötthet jag upplevt nu. Men då jag haft hjärnskakning har det gått över snabbt. En dag eller ett par dagar, max. Den här gången har det kommit i vågor, om och om igen.

När jag har varit trött så bekommer det mig inte så mycket. Jag är för trött för att bry mig. Jag är inte ledsen. Men inte heller glad. Jag är ingenting. Som när man går helt tom på glykogen under en cykeltur i ihållande ösregn och inte bryr sig om att man kissar på sig. Så känner jag mig när trötthetsvågorna kommer. Så länge jag har fått vila så har det inte gjort så mycket.

Under ett par månader var jag för trött för att våga köra bil långt. Och då bor jag i mitten av en relativt liten ö (Mallorca). Jag blev vid flera tillfällen i våras så trött att jag inte orkade sitta upp utan var tvungen att lägga mig ner. Inte för att vila bort tröttheten. Det gick inte. Jag vilade bara för att jag inte kunde göra något annat. En paus från belastningen av att stå upp.

Emellanåt var jag pigg. Inte normalpigg men pigg nog för att klara av det jag behövde och ta mig framåt.

Ju äldre man är, desto hårdare drabbas man av körtelfebern. Som tonåring drabbas man hårt. Som vuxen blir det värre. I alla fall för de flesta. Man kan komma undan lindrigt. Som Chaves med sina 8 månader utan tävlingar. Min infektionsspecialist har sagt att det kan ta upp mot ett år (från att körtelfebern bröt ut) innan jag är tillbaka.

Sjuk blev jag i januari förra året. "Frisk" blev jag någon gång i slutet av augusti. Sista gången jag hade feber var i mitten av augusti, när jag var i Kalmar. Jag smittade inte men pendlade mellan att vara överkörd och att köra över mig själv.

Rent praktiskt har det däremot varit ett bra år. Coaching Go var ett genidrag som gjorde succé. En coachingtjänst som fler har råd att utnyttja, tar mig mindre tid men samtidigt är oerhört effektiv. Min coachingverksamhet har aldrig gått bättre. Jag har lagt all fokus på den sedan jag blev sjuk. Och det har fungerat bra. Coachingen har inte bara varit min inkomstkälla utan också det närmsta jag kommit att tävla/träna själv.

Nu har det gått ett år. Och jag börjar bli bättre. Det var en månad sedan jag sist hade ett kort slag av extremt trötthet. Jag har till och med börjat träna mer och mer. Förutom att träna allt oftare så kan jag träna allt mer intensivt. Det fungerar och jag blir pigg. Just nu har jag ett sådant flow att jag börjar tro att jag klivit över tröskeln för min återhämtning.

Jag har hela tiden tänkt att återhämtningen ska vara lite som den ofta är för seglivade skador. Att man reagerar negativt på upptrappningen om och om igen. Sedan klickar det till och man får istället en positiv respons från varje pass. Så är det nu. Och det har varit så länge.

Jag är försiktig och tar det lugnt. Men nu ser det faktiskt ljust ut!