I höstas drog jag och brorsan igång något som vi kallar för ”Brödrakampen”. Det innebar att jag skulle åka Vasaloppet dubbelt så snabbt som honom. Dessvärre gav jag honom ett träningsschema som han följt under tre månader. Jag insåg ganska snart att han skulle kunna åka riktigt bra men då var det för sent. 19 års mental nedbrytning hjälpte inte.
Jonathan tog sig i mål på tiden 7 timmar och 57 minuter. Trots att han startat med 6000 motionärer framför sig. Att han dessutom endast åkt skidor, eller ens tränat överhuvudtaget, i tre månader av sitt liv gör det hela till otrolig bedrift. Jag är riktigt stolt över honom!
Föret var inte heller det snabbaste jag åkt på. Efter 25 km blev det mjukt och jag fick känslan av att cykla på sand.
Själv kom jag i mål på 6 timmar och 6 minuter. Jag hade en riktigt bra tid på gång efter knappt halva loppet, då hade jag åkt om ca 5975 av 6000 startande men fick hela tiden dra ensam. Efter halva loppet började kroppen ge sig. Då gav jag mig också. Jag ville inte pressa mig till någon limit om inte axlar och leder håller för det. Istället tog jag det riktigt lugnt och gled de sista milen till mål.
Många duktiga cyklisters problem när de prövar att springa är att de kan springa väldigt snabbt, väldigt länge. Detta för att de är uthålliga och har ett högt syreupptag. Om man som ovan löpare belastar sig hårt är det lätt att skada sig. Samma sak hände mig igår, fast på längdskidor, då jag fick ont där jag inte borde ha ont.
För att kunna hålla så hög fart som jag ville (18-19 km/h) och hoppades klara, behöver jag träna mer skidor. Ska jag träna mer skidor får jag träna mindre av något annat. Det är svårt att hinna med det när jag tränar tre andra idrotter plus styrka. Samtidigt.
Jag har dragit på mig inflammation i mina händer igen. Det går att träna ändå, men jag kan inte hålla i cykelstyret. Utöver det så satte jag skidstaven i en tå som jag inte kan röra på längre. Såret blev djupt och brett men jag tror inte att jag gjort sönder någonting viktigt.
Det kommer en förklaring, i ett senare inlägg, på varför Jonathan har lyckats så bra med sin skidåkning. Önska honom grattis. Det förtjänar han!
//Andreas
One Comment