Efter år av utmaningar, projekt och flyttlass har jag stött på många motgångar. Många gånger har jag reagerat negativt. Jag har inte haft kraften att besegra motlutet. Ibland har jag inte sett motlutet komma. Ibland kunde jag inte se och samla energi inför motgången. När jag vände mig om slog den till som kraftig motvind i ansiktet. Alltför många gånger har jag nästan gett upp hoppet om att motvinden ska avta och övergå till medvind. Dessa tillfällen har varit korta och jag har alltid kommit starkare tillbaka. Både psykiskt och fysiskt. Det är samma sak. Jag lärde mig det på vägen.
Nu tål jag motgångar bra. Jag ser dem oftast inte som motgångar utan som utmaningar. Istället för att tvivla börjar jag trampa hårdare. Precis som jag gör när jag tränar naturliga intervaller. För livet består av naturliga intervaller. Det gäller bara att behålla perspektivet och se motgångarna som träning för att bli starkare och lyckligare. Just nu känner jag mig stark. Jag blev förbannad, ledsen och negativt inställd för någon vecka sedan då yttre förutsättningar hindrade mig från att göra som jag ville. Nu är jag istället tacksam för uppförsbacken. Den gjorde mig starkare. Och med min vana är det inte ofta jag känner av motlut.
Det är när jag känt mig som svagast som jag egentligen behövt vara som starkast. Det är också när jag varit som svagast och kämpat som jag blivit starkare.
De motgångar jag haft är egentligen små. Inget har varit traumatiskt. Men mitt perspektiv är inställt på mig. Precis som alla andra tror jag att världen kretsar runt mig. För det finns ingen annan värld än min. Men även om problemen är små är de också mina enda problem. Därför är mina små problem också mina största. Rent känslomässigt.
Jag skiljer på känslomässigt tänkande och objektivt tänkande. När jag tänker med känslor finns det inga ord i mina tankar. Jag och många andra kallar detta för ordlösa tankar. När jag tänker objektivt blandar jag in ord i tankarna. Det är jag som styr vad som pågår i hjärnan. Eller. Jag inbillar mig att det är jag som styr vad som pågår i hjärnan. Egentligen sitter jag på en gigantisk häst (mitt känslomässiga tänkande). Så länge jag (mitt objektiva tänkande) styr åt det håll som hästen vill är det också jag som har kommandot. Men om hästen vill något annat har jag inget annat val än att försöka lugna ner den och förstå den. Ju bättre jag lär känna hästen desto lättare kan jag kontrollera den. Efter att ha djävlats med hästen i åratal har jag förstått hur jag reglerar mina känslor som motivation, glädje och rädsla.
Tidigare har jag kallat mig optimist. Men jag uppfattar många andra med samma epitet som tråkmånsar. Hädanefter ska jag presentera mig som positiv optimist. Det är mitt positiva tänkande som präglar mig. Det är den jag egentligen är. Hädanefter ska jag låta hästen springa hur fort den vill. Jag ska bara se till styra den med mitt perspektiv så att den hela tiden springer på positiva spår.
Santa Catalina
Just nu är jag i Borås. Jag bor på Sjöbo hos min bror Jonathan. Förutom att försöka överträffa varandra i kryddstark husmanskost har jag börjat träna ordentligt. Igår sprang jag två gånger, styrketränade en gång och simmade mina första meter på flera veckor. Idag har jag sprungit i 2h och ska strax simma några vändor i 50m bassängen i närheten. Hösten och Borås är fantastiskt. Jag önskar att jag kunde stanna längre. Men förmodligen blir det fler besök under vintern/våren. Snart väntar ännu ett långt träningsläger på Mallorca.
Göteborg
Jag efter en filosofisk löptur