Den där Superklassikern

Jag håller på att skriva klart den sista delen av min karriär mellan 2010 och 2013. Den första delen skrev jag i torsdags. Under den andra delen har jag fastnat i år 2010. Det året var speciellt. Jag befann mig i en speciell situation. Utan pengar, utan planer drog jag igång planeringen för vad som skulle bli mitt livs äventyr.

Jag kompletterade min vanliga cykelträning med simning, löpning, styrketräning och rullskidåkning. Flera veckor låg jag över 40 timmars träning. Samtidigt som jag planerade något som knappt var praktiskt genomförbart. Inte för mig, då. En Svensk Klassiker innehållande Vasaloppet, Vansbrosimmet, Vätternrundan och Lidingöloppet skulle jag klara på 24 timmar, inklusive transporter, på grenarnas rätta bansträckningar den 16 juni 2010.

Träningen
Under året var jag elitcyklist i Borås CA. Jag hade återigen den svenska tävlingskalendern som plan. Det tvåårskontrakt jag hade skrivit löpte ut 2011 men revs på grund av sponsorn och lagets konkurs. Cykelpassen körde jag som jag brukade göra. Tävlingarna blev min träning. Måndag, onsdag och fredag var jag ute och rullade ur benen. Tisdag och torsdag körde jag hårdare, framförallt på tisdagen då jag körde individuella intervaller. På torsdagen körde jag lagtempo där jag oftast försökte ta mig runt med så liten ansträngning som möjligt för att träna på den strategiska och tekniska biten.

Jag  simmade 5-6 gånger i veckan, en timme åt gången. Simningen var dock den bit som jag kunde spara minst tid på. Men jag behövde ha en bra frisimsteknik för att ta mig runt tillräckligt snabbt för att hålla min tidsplan.

Styrkan körde jag varierat. Jag styrketränade 3-4 gånger i veckan. Chins var en stor del av styrketräningen. Mer för att jag älskar att göra chins än för att det är en magnifik övning. Jo, det är en magnifik övning. Men jag älskade chins mer än så. Jag körde mycket överkropp och därmed bålstyrka. Benen tränade jag också men inte lika genomtänkt. Om jag nu kan kalla överkroppsträningen för genomtänkt…

Rullskidåkningen blev sporadisk. Jag åkte rullskidor de dagar då jag ville återhämta mig. Av någon anledning blev jag riktigt bra på rullskidor snabbt. Jag hade styrkan och konditionen för att åka snabbt. Tekniken lärde jag mig så bra att den inte längre utgjorde begränsningen för hur fort jag kunde åka. Innan Superklassikern körde jag flera pass upp mot 80 km. Dock aldrig längre. Jag visste ändå att jag skulle orka längre än så när det väl gällde.
Tidigare under vintern hade jag åkt en hel del längdskidor. Så fort jag fick chansen åkte jag så långt jag kunde. Helst åkte jag runt på Hyberg i Borås. Där fanns en milslinga som jag som mest varvade sju gånger på en dag. Den slingan var platt och jag slapp därmed att valla. Jag hatade att valla. När jag försökte gjorde jag bara mina redan usla skidor än sämre.

Löpningen bestod mest av längre pass i skogen. Jag räknade inte med att kunna hålla någon vidare fart under Lidingöloppet i och med att jag avslutade med det. Sällan sprang jag snabbare än 4min per km. Och sällan under 15km. Som mest sprang jag 40km under en dag. Det var förbannat korkat. Inte för att det var onödigt. Men när jag ändå hade sprungit 40km kunde jag lika gärna springa 2km till för att få ihop till en hel mara.

Jag sammanfogade alla dessa träningspass i ett spontant schema. Eftersom jag var så beroende av planeringen valde jag alltid att träna när jag inte väntade samtal. Oftast simmade jag på morgonen vid 06. Sedan körde jag minst ett pass innan varje måltid fram till kvällen. Jag älskade att gå till gymmet på kvällen för att varva ner med chins och yoga. Mitt första pass på dagarna började vid 06 och mitt sista pass slutade ofta vid 21. Jag älskade varje dag. Det var mitt livs resa. Jag hade målet i sikte men kunde ändå oftast uppskatta strävan. Oftast.

Strategin
Min plan var att göra samtliga klassikergrenar intensivt. Jag hade inte tänkt att spara på energin någonstans. Istället planerade jag att återhämta mig och fylla på med energi under transporten mellan grenarna. Det hade gått utmärkt när jag tränade tidigare under våren. Transporten skulle bestå av bil efter Vasaloppet från Mora till Vansbro. Efter Vansbrosimmet skulle jag hoppa in i helikoptern och åka till Motala. Därifrån skulle jag fortsätta till Lidingö med samma helikopter.

Det största problemet som tog mig lång tid att lösa var ekonomin. Helikoptern kostade många månadshyror. Och hyran hade jag svårt nog att betala ändå. Jag var tvungen att skaffa sponsorer. I Borås hade jag ett bra namn, varumärke och idé. Knappt någon ville vara med. Jag frågade för sent. Jag var för ung. Det var för svårt. Finanskrisen var för nära. Och styrelsen var mest intresserad av fotboll.
Egentligen frågade jag bara fel företag. På fel sätt. Jag började om och ringde SVT. De sa nej. Jag ringde dem igen. Och igen. De sa fortfarande nej. Efter att ha pratat med minst 15 olika personer var det någon som sa kanske. Efter ytterligare några kanske fick jag äntligen ett ”Ja”. Sponsorerna var sedan lättare att få med. Tyvärr var det nu sent. Jag hade bara två månader på mig att skaffa pengar till en helikopter som jag redan bokat.

Med tre dagar kvar fick jag in min sista sponsor. Då hade jag nog med pengar till halva helikoptern. Resterande summa skrapade jag ihop. Jag spenderade alla mina prispengar. Tjatade in alla skulder. Och lånade pengar av alla jag kände.

Jag uppskattade resan. Mest träningen. Men även planeringen. Oftast.

Stressen
Med fyra veckor kvar fick jag magsjuka. Inte farligt. Men ändå fick jag problem när jag åt. Trots det kunde jag jobba och träna. Det blev dock värre och värre. Med två veckor kvar åkte jag med cykellaget till Ringerike GP i Norge. En tävling jag tidigare kört fantastiskt bra på. Det gjorde jag inte nu. Jag fick inte i mig någon mat. När jag tävlade  var jag okej. Men mellan etapperna fungerade inte magen. Jag hade sådan smärta att jag innan den fjärde etappen inte kunde ta mig upp ur sängen. Min mage lät som en kaffebryggare och så fort jag började tänka på mat fick jag springa på toaletten. Det var hemskt. Och jag kunde inte förstå hur jag skulle klara av mitt livs utmaning tre veckor senare.

När jag kom hem till Sverige gick jag till doktorn. Han berättade för mig att jag hade fått magkatarr. Men att det är hur lugnt som helst. Det hade nyss kommit en ny medicin som botade magkatarr på ett par dagar. Doktorn var lugnare än gubben på baksidan av Arlas Ekologiska Naturella Yoghurt. I samma stund som han sade det förstod jag vad jag höll på med. Jag insåg att jag börjat ta ut förlusten i förskott. Att jag var rädd för något som inte inträffat och kanske inte ens skulle inträffa. Pillren kunde lika gärna varit vanliga alvedon. Det hade hjälpt i vilket fall.

Jag kunde köra Borås Triathlon samma helg. Inte problemfritt. Men jag tog mig igenom. Framförallt lyckades jag behålla den mesta delen av maten innan det var dags för start i Superklassikern.

Superklassikern
När allt var färdigplanerat åkte jag upp till Orsa med ett par av mina allra bästa vänner. Resenärerna i bilen utgjorde cirka 75% av alla som trodde att jag faktiskt kunde klara Superklassikern. Jag hade lyckats få låna en liten stuga på en av mina vänners mammas gård. Bara en så liten detalj som boendet var avgörande. Om jag fått betala allt själv hade jag inte haft pengar till bensinen eller helikoptern. Under dagarna innan tränade jag rullskidor på asfaltsvägen mellan Sälen och Mora. Jag åkte halva banan på två timmar och en kvart. Det gjorde att jag ville planera om. Jag kände mig bra. Räknade noga. Och planerade om tidsschemat. Istället för att satsa på att ta mig under 24h satsade jag nu på 20h. Mitt tidigare mål kändes för lätt. Jag ville kämpa hela vägen till mållinjen.
När media ringde berättade jag om min nya tidsplan. Några vänner därhemma tyckte att jag var en sådan idiot som tog en så onödig risk. Jag hade redan med media och ville då ändra mitt tidsmål. Det fanns ingen anledning, sa de. Men Superklassikern var aldrig något mediajippo. Superklassikern var mitt livs utmaning. Media var bara med för att göra den möjlig.

Plan från början:

Vasaloppet 5h 45 min
Vansbrosimmet 1h
Vätternrundan 8h
Lidingöloppet 3h 15 min
Transport/övrig tid 5h

Ny plan:

Vasaloppet 4h 30 min
Vansbrosimmet 45 min
Vätternrundan 7h
Lidingöloppet 3h

Min plan var att staka mig igenom Vasaloppet på rullskidorna snabbt. Mitt i natten startade jag på Vasaloppsparkeringen i Sälen. Jag gick ut hårt i ösregnet. Det var bara 4 grader ute och jag tyckte ett tag att regnet övergick till snöblandat regn. Tidigare hade jag varit med om motvind. Men upp till Evertsberg var det motströms. Det var också i Evertsberg som jag räknade med att vara färdig med Vasaloppet. Resten var ju i princip bara nerför. Efter 3 timmar och 58 minuter hade jag tagit mig till Mora. Det var över en halvtimme snabbare än jag övertalat mina teamkamrater att räkna med dagarna innan.

Dessvärre hade jag inte fått i mig någon energi under Vasaloppet. Det enda jag fått i mig var en klunk vatten. Magkatarren gjorde sig påmind. Den var ännu inte helt borta och skulle bli min största motståndare under dagen. I bilen på väg till Vansbro sa jag att vi troligtvis måste stanna i Vansbro för ett snabbt toalettbesök. Några minuter senare bad jag chauffören, Emil, att stanna vid nästa rastplats. Sedan vid nästa infart. Till sist vrålade jag: STANNA NU! Efter stoppet släppte magproblemen och illamåendet något. Jag frös fortfarande efter den iskalla rullskidåkningen. Simon satt med mina fötter i sitt knä och masserade dem med liniment för att jag skulle få tillbaka värmen igen.

I Vansbro väntade den kalla älven. De sa till mig att temperaturen mirakulöst hade stigit med 5,5 grader och numera var 16 grader. Med mig i vattnet hade jag Jeff, en mycket god vän, duktig triathlet och trygghet. Simningen började med att Jeff knuffade i mig i ån när jag kände på vattnet med foten. Du har en tid att passa, sa han strax när han satte handen i ryggen på mig.
Det var vansinnigt kallt för en frusen, energilös och dålig simmare som jag. Men jag tog mig igenom simningen. Yr och frusen satte jag mig naken i helikoptern där jag skulle äta och byta om innan Vätternrundan i Motala. Jag vet inte hur jag fick av mig våtdräkten. Men jag är rätt säker på att jag inte löste det på egen hand.

Helikoptern landade i Motala före utsatt tid. Jag hade en hel timme tillgodo tills min start skulle gå. Superklassikern hade jag valt att lägga samma dag som Vätternrundan för att få köra på vägar med lite trafik och många klungor att spara energi bakom. Istället för att försöka haka på en tidigare startgrupp valde jag att vila, äta och få upp värmen igen. Det valet blev avgörande för min insats under de 300 kilometerna runt Vättern.

I min startgrupp hade jag sällskap av ett stort gäng Stockholmare som satsade på sub 7. De var laddade och väl förberedda. Ett par av dem var elitcyklister, några var triathleter, de flesta var elitmotionärer och en var Fredrik Ericsson. Jag litade på Fredrik och valde att hålla hans rygg till Jönköping. På vägen dit hjälpte jag till med dragjobbet. Det gick väldigt lätt för mig då jag bara gick med i tempot utan att lägga in någon energi i fartökningar och kantvind. När vi vänder norrut fick vi sned medvind. Jag hittade återigen en position där jag sparade energi. Men efter 18 mil började jag känna mig tom på energi. Jag hade också slut på energi i fickor och flaskor. Bilen som Stefan smygkörde runt efter min klunga var utom räckhåll. Jag gick in i någon form av hjärndödhet i några mil innan jag fått tag på energi igen. Det enda som fungerade var mina ben. Och det räckte. När vi kom in i motvinden igen gick det lättare för mig. Jag la mig återigen bakom Fredrik Ericsson, med fulla fickor och flaskor. Mot slutet tog jag fler förningar då gruppen drastiskt minskat de senaste milen.
Vår tid runt Vättern blev 7:07h. Vi hade definitivt klarat sub 7 om de inte hade vurpat och stannat två gånger samt tagit kisspaus i Hjo. Jag bestämde mig där och då för att jag skulle lära min startgrupp att kissa i farten inför ett eventuellt senare försök.

Helikoptern stod parkerad på en fotbollsplan sydöst om Motala. Det innebar att jag cyklade 5km extra den dagen. Men framförallt innebar det att jag hade bråttom. Luftrummet i Stockholm var avstängt. Kungen hade stängt av allt för att hans dotter skulle få gifta sig ifred. Vi skulle därför bli tvungna att flyga runt Stockholm för att komma till änden av Lidingö där en bil väntade på mig. Lidingö var helt folktomt. Alla verkade vara på det kungliga bröllopet. Den enda person vi såg var Tore Kullgren från FC-Z som gående vinglade fram mot oss, mitt på vägen. Jag var då helt säker på att jag blivit knäpp.

SVT ville göra en snabb intervju innan Lidingöloppet. Jag har en tid att passa, skrek jag när jag sprang ifrån dem in på spåret. Jag låg 10 minuter efter min tidsplan och var ivrig att ta in tid.  Till sällskap i Lidingöspåret hade jag en lokal löpare som hittade stigarna bättre än någon annan. Han var min siste kontrollant under dagen. Även Jeff följde med på cykel. Det var ovärderligt då han hela tiden kunde servera mig sportdryck och vatten.

Den första halvan gick snabbt. Jag hade avverkat mina första 15km på drygt 1:10h. Det såg bra ut. Men det skulle bli tuffare. Lidingöloppets sista halva är den kuperade halvan. Från den har jag inte så mycket minne. Det gick långsammare. Framförallt uppför. Nerför gick det vingligt och stelt. Jag såg inte klart. Allt var suddigt. Med 8km kvar snubblade jag på en rot. Krampen var total. Muskler som jag inte visste att jag hade krampade och jag fick svårt att resa mig igen. Om jag låg där i 20 sekunder eller 6 minuter, vet jag inte. Hur jag låg till rent tidsmässigt visste jag inte heller. Det enda jag fokuserade på var att överleva till mållinjen så snabbt som möjligt.

Efterspel
Efter 19 timmar och 46 minuter låg jag i gräset och försökte få tillbaka lite hjärnkapacitet. Jag hade klarat mig i mål med 14 minuters marginal. Efter så många timmar hade det verkligen blivit en kamp mot klockan. Jag hade varit tvungen att kämpa hela vägen. Tröttheten var så fullständig att jag har väldigt få minnen från den kvällen.

Tider:

Vasaloppet – 3h 58 min
Vansbrosimmet – 45 min
Vätternrundan – 7h 7 min
Lidingöloppet – 2h 36 min

Effektiv tid: 14h 26 min

Ineffektiv tid: 5h 20 min

Total tid: 19h 46 min

Jag var med i flera olika tidningar efter Superklassikern. Expressen, Aftonbladet och GT var nog de största tidningarna med mest räckvidd. När jag kom hem på måndagen fann jag mig själv utanför bageriet där jag skulle köpa frukostbröd.

Igen?
Jag vill göra Superklassikern igen. Det gick bra sist och jag slog rekordet. Faktum är att jag har hoppats på att någon annan ska slå det. Men ingen har ens försökt. Jag får slå min egen tid igen. Eftersom jag inte var på topp sist bör jag kunna putsa min tid ordentligt. I så fall vill jag klara under 17 timmar.

Tider vid nytt försök:

Vätternrundan – 6h 30 min
Lidingöloppet – 2h
Vansbrosimmet – 35 min
Vasaloppet – 3h 30 min

Effektiv tid: 12h 35 min

Ineffektiv tid: 3h 50 min

Total tid: 16h 25 min