Förra söndagen, för 11 dagar sedan, började Simon cykla söderut mot Smygehuk från Treriksröset. Det är 2200km. Många har cyklat sträckan förut. Men Simon ska cykla den helt utan energiintag. Det är den mest utmanande utmaningen jag kan föreställa mig!
Simon var med mig på Superklassikern. Jag är än idag säker på att jag inte hade klarat det utan honom. Han hade kunnat ersättas rent praktiskt då han körde för långsamt, hade sämre lokalsinne än en nyfödd och överkokade all pasta. Men som mentalt stöd var han oersättlig. Jag hade ont i magen av en magkatarr. En självförvållad sådan som jag fått av stress och oro inför loppet. Inte för den fysiska biten, utan för den praktiska. Det gigantiska tidspussel som jag hade pusslat ihop själv med pengar jag ännu inte hade fått.
Simon såg det, pratade med mig och övertygade mig om att allt skulle fungera. Han styrde upp allt. Och det han inte lyckades styra upp fick han mig att inte oroa mig för. Han var ovärderlig.
Nu hade Simon behövt mig. Men jag är inte där.
Simon har mer motivation för utmaningen än jag tror att jag någonsin haft för något. För jag vet hur tufft det är att cykla utan energiintag i några timmar. Men Simon ska göra det i två veckor. Genom 2200km.
Detta har han funderat på i flera år. Grunden i Simon syfte är dels hans intresse för utmaningar och dels hans intresse för energi i samband med fysisk aktivitet. Han har räknat ut att detta går. Men jag tror att den enda som kan klara det är just Simon. Inte pga hans kunskap eller hans fysik. Det går att ge någon annan kunskap och råd. Andra har kanske bättre fysik. Men ingen har den här motivationen och de här förberedelserna.
Jag har sett stiligare cyklister. Men för att cykla genom Sverige utan energiintag är det inte fokus på stil. Simon vet vad som krävs. Det verkar som att 23kg övervikt, stödstrumpor och ett hemmabyggt tempostyre är en del av receptet.
Nu är Simon nästan mellan våra två stora sjöar, Vänern och Vättern. Han har cyklat norrifrån. Det innebär att han ”nästan är framme”. Men den sista biten kommer vara så vansinnigt tuff. Tuffare än det han redan gjort. Trots att han cyklat över 1500km och har mindre än 700km kvar. Jag vet själv hur tufft det är och hur lätt det tar stopp trots att man nästan är framme. Jag bröt Sverigeloppet pga en nervskada 2012 efter att ha cyklat från Smygehuk till Gällivare på 72 timmar. Gott om tid till mitt tidsmål på 100 timmar och inte särskilt mycket distans.
Simon har inga allvarliga skadebekymmer. Men det finns förstås annat som gör det väldigt tufft för honom. Han börjar få ont om bränsle. Fettmassan försvinner snabbt. Pauserna blir mer frekventa. De mentala utmaningarna brantar till. Och trots att han närmar sig Sveriges sydligaste punkt så kommer den återstående sträckan att kännas allt mer avlägsen i den totala trötthet han upplever.
För alla runt omkring blir det mer och mer självklart att han kommer att klara det. Han närmar ju sig. Men det behöver inte vara självklart för Simon. Han är utmattad och behöver allt stöd han kan få. Jag inbillar mig att han hade behövt mig. Att om jag cyklat vid hans sida hade han inte kunnat bryta, skada sig eller köra vilse. Att jag hade kunnat göra det som han gjorde för mig. När han gick från en bekant till en av mina allra bästa vänner.
Det gör ont i bröstet när jag tänker på att jag inte är där. Men i egenskap av min tränare så har han rentav förbjudit mig att följa med. Jag kan inte axla ansvaret, planera eller ens cykla med honom. Allt det där som han gav till mig, trots att vi bara var bekanta. Det enda jag nu kan ge honom är mitt förtroende. Berätta för honom att jag själv inte ens kan föreställa mig att ta mig an utmaningen. Att jag inte kan förstå hur man kan komma 1500km utan energiintag. I alla fall inte i praktiken. Att jag absolut inte kan se mig själv klara en sådan utmaning. Men att jag kan se honom klara det. Och att jag önskar att jag hade cyklat bredvid och sett honom brinna för det. För den motivationen, drivkraften han känner är så oerhört imponerande. Det är därför han lyckas som företagare, vän, sambo, människa och idrottsman. Han ger sig inte. Och det smittar av sig på alla runt honom. Det gör alla kring honom till bättre människor och honom själv till en hjälte utan att han förstår det.
Jag kan inte vara där. Men både jag och ni kan hjälpa honom. Vi kan ge honom det stöd han behöver. Fråga honom, lyssna på honom och försöka låna lite av hans motivation. Han svämmar över av det. Det är så lätt för oss att heja på honom. Han får alla hejarrop och meddelanden upplästa för sig av Tommy. Jag vet att han älskar det. Kanske klarar han det ändå. Kanske inte. Kanske gör stödet den avgörande skillnaden. Så hjälp mig nu att heja på honom!