Idag gjorde jag löpcomeback. Det var fantastiskt. Jag sprang dessutom på den vackraste platsen jag någonsin sett. Halvön söder om Santa Ponsa är oslagbar. Det är ett inhägnat militärområde. Enda vägen in är ett hål i stängslet vid sidan av skylten som skriker ”Livsfara”. Militären är borta sedan många år. Men stigarna finns kvar. De enda som går/springer här är ett fåtal urinvånare. Turister och andra galningar vågar sig inte hit.

Som ni ser är jag smal. Riktigt smal! Jag springer fantastiskt bra med min nya lättare kropp. Styrkan finns kvar. Om jag tvättar och klipper håret går jag dessutom ner något kilo till. Tidigare hade jag inte mycket kroppsfett. Därför är det mycket muskler jag gått ner. Dessbättre är det inget negativt.

El Toro betyder tjuren. Byn som ligger bredvid har fått sitt namn från den tjurliknande halvön vars horn ni kan se på bilden. Detta är en plats de flesta bara får se på TV eller på bild. Nu vet ni dock var det ligger och att det går att ta sig in.

Fotografen (Ida) står på löparstigen och fotar. Stigen följer sluttningen hela vägen ut till udden. Löpningen är unik och ger mig tårar i ögonen allt som oftast när jag springer här.

På vissa ställen behöver jag hålla tungan rätt i mun. Det är stup 50m rakt ner bredvid stigen. Dock finns det alltid en fegisväg runt dessa våghalsiga partier. Men det är inget för mig. Inte på de lugna löppassen i alla fall.

Underlaget är lagom mjukt för behaglig löpning. Även om en duktig löpare själv reglerar dämpning efter skor/underlag är det alltid härligast att springa på packad sand. Detta är den tryggare ”fegstigen”. För den som springer lugnt (under 16 km/h) går det fint att springa på klippkanten.

De nya löparskorna är kanon. Jag springer otroligt lätt i dem och känner mig inte lika klumpig som jag gjorde i mina uppbyggda. Sulan är dock tjock nog för att klara de steniga partierna. Ps. Vaxade ben är så 2012!

2 Comments

  • Jag vet faktiskt inte vad jag väger. Troligtvis väger jag cirka 72,1 kg. Enligt min egen bedömning (som brukar stämma). Däremot är jag helt säker på att jag är 184 cm. När jag mätt kroppsfett har jag legat runt 5%. Sista mätningen gjordes 2009. Idag är jag mer muskulös men något tunnare. Vid tävlingar försöker jag ligga kring 5% och 70-72 kg.
    För ett år sedan vägde jag runt 78 kg. Då var jag riktigt muskulös. Som långdistanstriathlet och extremidrottare minskar jag skaderisken med en lägre kroppsvikt. Jag ökar också mitt syreupptag per kilo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *