Jag har alltid drömt. När jag som liten pojke sprang runt och tränade allt undrade många vad jag gjorde och framför allt varför jag gjorde det. De fick alla liknande svar av mig. ”Jag ska bli bäst! / Vinna den finaste tävlingen! / Springa snabbast!” Jag förbryllade dem. Mest för att jag själv inte hade något svar på vilken tävling eller i vilken idrott jag skulle bli bäst. Men också för att jag var annorlunda. Jag var älskad men speciell.

Alla kallade mig drömmare. Det var positivt att vara en drömmare. Men ingen utanför min familj trodde på mig och mina visioner. All mental uppbackning har alltid kommit från mig själv. Fick jag stöd så lyssnade jag inte. Jag var så van vid att inte lyssna. Och. Om ingen lyssnade på mig, varför skulle jag då lyssna på någon annan?

 

Det var en sak som ingen begrep. De var inte jag. Deras erfarenhet och agerande var inte jag. När mina drömmar blev färre men starkare skapade jag planer. Jag hade en strategi. När jag började spela hockey som 8-åring, och var tvärsämst, skapade jag min första strategi. Den gick ut på att träna jämt. Det var det enda sätt jag kände till. Mitt mål var att bli lika bra som de andra i laget.
På Ankedammen i Dalsjöfors spenderade jag heldagar. Så fort det blev ljust knöt jag skridskorna och studsade ner till isen. Där spelade jag ishockey ensam tills några kamrater deltog i en timma. Mitt lag vann alltid. Alltid! Och inte för att jag var bäst, utan för att jag var mest ambitiös. Efter lunch spelade jag med mig själv tills mamma gick ner och tvingade in mig. Oftast hade jag då tappat bort pucken i mörkret några timmar tidigare under eftermiddagen. Det slutade med att pappa målade mina puckar i gul och orange färg.
Jag blev lika bra som de andra i laget. Till slut blev jag också bättre. Sedan tog mina andra drömmar över och nya mål översköljde mitt ishockeyintresse.

Efter att ha cyklat i fyra år uppfyllde jag ytterligare en dröm när jag cyklade med Team Saxobank och var proffs i Team Capinordic. När jag bytte idrott som femtonåring, från ishockey till cykel, började jag om från noll. Min dröm att bli cykelproffs var befängd. Jag hade börjat cykla för sent. Och tidigare hade jag aldrig sysslat med konditionsidrott annat än vid alternativ träning. Min dröm var dock aldrig befängd för mig.
Efter ett år tog jag en dubbelseger på SM tillsammans med en lagkamrat. Efter två år vann jag två SM-guld och placerade mig som tia på världsrankingen bland 18-åringar. Efter tre år blev jag 8a på Ringerike GP, en proffstävling i Norge. Efter fyra år skrev jag kontrakt med Capinordic och blev uttagen som provcyklist till Saxobank. Sedan tog mina andra drömmar över och nya mål översköljde mitt cykelintresse.

När jag som 20-åring planerade Superklassikern fick jag faktiskt respons från andra. Folk skrattade åt mig. Jag ringde massor av potentiella sponsorer som skulle få synas på min tröja för en struntsumma. Själv hade jag inga pengar att lägga in i projektet. Varje månad kämpade jag hårt för att betala hyran med diverse extrajobb. Projektets dyraste del var helikoptern. Den var svindyr. Men efter många telefonsamtal hittade jag inte bara ett helikopterföretag som tog mig på allvar, utan även någon som kunde göra det för halva priset.
När jag planerat länge och väl bestämde jag mig för att försöka få media att bevaka händelsen. Återigen var det väldigt få som trodde på mig. Jag beslöt mig för att hoppa direkt till toppen av pyramiden istället för att försöka klättra upp. När jag berättade för en av mina bästa vänner att jag ringt SVT, skrattade hon. Hon skrattade mig rakt i ansiktet. Jag var övermodig och drömde. Enligt henne. Återigen lyssnade inte. Visserligen hade SVT klickat mig redan i växeln. Men jag skulle ringa nästa dag igen. Till slut fick jag med SVT. Med dem fick jag sponsorer som täckte halva helikopterkostnaden. Därefter sålde jag allt av värde och fick råd med Superklassikern.
Efter att jag lyckats med planeringen och sponsorerna, med knappt en vecka till start, lade jag om mitt mål. En svensk klassiker på 24h var för lätt. Jag visste att jag skulle greja det med flera timmar. Det skulle inte bli någon utmaning om jag inte lade om mitt mål. Därför flyttade jag min tidsgräns till 20h. De som faktiskt stöttat mig och trott på mig försvann då spårlöst. Inte ensam, men själv, stod jag framför mitt livs utmaning. Och klarade det.

Nu drömmer jag om att ta mig upp bland värdseliten i triathlon. Jag har en strategi. En väg. Och framförallt har jag en motor som aldrig någonsin kommer få brist på bränsle. Med drömmarna som mål kommer min motivation aldrig att ta slut.

Någon som tror att jag inte kommer att lyckas?

8 Comments

  • Inte för att du verkar behöva det som bränsle till din motivation, men jag tror på dig! Vem vet, om 7 år kanske vi är kämpar över lavafälten samtidigt?

  • Det här är anledningen till varför jag beundrar dig så mycket. Du är ung, klok, du tar dina mål på allvar och du har den största vinnarskallen jag skådat. De som skrattar fattar inte. De målen och utmaningen jag gör är en fis i rymden i jämförelse, men jag fattar och skulle aldrig skratta. Jag skulle snarare satsa på oddset, jag vet att det skulle bli utdelning. Dessutom är du rn fantastisk inspirationsskälla, framförallt dagar som känns tunga. Du lever Nikes payoff : Just do it Lycka till.

  • härlig läsning. Jag blir så glad av att läsa sånt här och motiverad. själv började jag träna för 2,5 år sen. det är aldrig försent och mål ska man ha.
    Keep up the good work o lycka till

  • Håller med föregående talare att du gör ett bra jobb som inspirationskälla. Många cyklister jag känner vill bara träna specifikt cykling, för att bli bra på just cykling. Träna överkroppen mer än nödvändig core för cyklingen är för dom befängt då det blir onödig kroppsmassa i form av muskler att dra runt med på cykeln. Du bevisar motsatsen, att man kan vara i världsklass på cykel trots en grym överkroppsstyrka. Varje gång jag cyklar förbi en närliggande skog där dom precis monterat upp stänger man kan göra t.ex. chins eller annan valfri övning på sneglar jag på dom och tänker att där ska jag snart springa och häva mig upp så många gånger jag kan varje varv för att få en allsidig styrka istället. Kroppen mår inte bra av för monoton träning. Kör hårt, klart du klarar det.

  • Allt går om man vill. Jag hade 1.9 i medelbetyg i 9:an, var heligt ointresserad av skolan och fullt upptagen med att lära mig allt om förbränningsmotorer.

    Så småningom växte insikten och studiemotivationen och jag tränade ”de små grå” från att vara sist i kursen till att inte bara bli kursetta utan bäst på hela universitetet i fysiologi.

    Det var en härlig känsla, jag känner igen suget när jag läser om dina drömmar, din frihet. Det är smittsamt, så jag börjar ta efter, igen. Denna gång – ironiskt nog – för att klättra ur kokongen som jag så gärna ville in i för 10 år sedan. Livet går vidare. Allt förändras. Man måste leva i nuet och samtidigt sträva mot sina drömmar.

    Glöm inte dom runt dig bara – jag gjorde det i perioder, för jag blev lite för upptagen med mina mål – och det kostade på en hel del senare i livet =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *