Under OS blir världens befolkning sportentusiaster. Vi lever tillsammans med våra deltagande atleter. Vi lider med dem, gråter med dem och firar med dem. Deras prestationer är fantastiska och deras vilja är inspirerande.

Men. Jag är allergisk mot denna mening: ”Det är värt allt slit!”

Vilket slit? Om karriären varit slitsam kan den inte varit särskilt kul, förrän nu. Hur kan ett OS-guld vara det enda glädjeämnet efter en 15 år lång träningsperiod? Missade du att njuta av de 15 åren? Jag begriper inte resonemanget. Med positivt tänkande och en äkta passion till sporten är inte träningen tråkig. Jag älskar mitt jobb, mitt liv och min framtid. Och jag kommer aldrig benämna mina träningsår som ”slit”.

Igår noterade jag ett nytt personbästa i simning, 5:43 min. Detta gjorde jag under den sista 400m-intervallen. Troligtvis gör jag 5:30 under mitt nästa simtest. Nästa vår ska jag göra 4:45 min. Jag ska dock inte slita för att ta mig dit. Jag ska bara träna.

Jag – som vanligt i rosa badmössa.

Idag sprang jag mitt första löppass. Jag försökte hålla 4:30 fart per kilometer. Det gick sådär. Antingen vill jag springa i 15-16 km/h (4:00-3:45 min/km) eller också joggar jag <12 km/h. Positivt är att jag inte känt något i benet/ryggen/nacken/foten/etc.
En lustig händelse med löpningen: Under våren fick jag av någon anledning för mig att 4:00-fart var 16 km/h. Därför sprang jag alltid i 17 km/h när jag körde sub4-fart.

Nu ska jag lära mig att springa i 17 km/h i 21 km. Därefter ska jag kunna göra det efter att jag cyklat 90 km med 41 km/h i snitt. Det bästa jag gjort än så länge på träning är 17 km/h i 10 km efter att jag cyklat 90 km på 2h 22min på en cykelbana med 2 berg á 500 höjdmeter. Jag brukar säga att om man gör hälften är man nära det dubbla. När det gäller distans förstås, inte hastighet.
I simning måste jag lära mig att simma 1900m på 26 min, i öppet vatten. Där ligger jag långt efter. Jag simmar på 30 min, i bassäng. Visserligen utan våtdräkt. Jag kommer sällan att simma över 2500m. Det är farten jag behöver öka, inte distansen. Att öka farten är mycket svårare än att öka distansen. När jag väl skaffat mig tillräckligt med fart räknar jag med 3-4 månaders träning för att öka distansen till 1900m sammanhängande.
Cykla kan jag redan.

Lösning är följande:

Höstens/vinterns/vårens träningspass:

7 simpass/vecka
5 löppass/vecka
4 cykelpass/vecka
2 styrkepass/vecka
2 rörlighet/koordinationspass/vecka

Totalt: 20 pass/vecka

4 Comments

  • ”slit” behöver ju nödvändigtvis inte mena träning, utan kan också vara skador som sedan har krävt en lång rehabiliteringsperiod. sedan kanske vissa har varit på träningsläger borta från sina familjer en lång tid för att kunna träna optimalt, som löparen Mo Farrah t ex.
    säger självklart inte att det är det de menar, men försöker bara se det ur ett annat perspektiv. I övrigt håller jag med om att om man har idrott som enda yrke så borde man inte se det som slit. Kan ju också vara ett försök att låta heroisk i TV :)

    • Det var också ett perspektiv på saken. Bra tänkt! Men jag tror mest på det som du avslutar med. De säger vad de tror att media vill höra. Det låter bra i de flesta öron.

    • Vad menar du med ”De sliter = OS”?

      Säger man att en OS-medalj är värt allt slit så menar de förmodligen att slitandet varit negativt. Vissa av dem kanske har slitit ibland och tyckt att allt varit jobbigt. Men det uttrycket får det att låta som om merparten av träningen varit negativ.

      Jag kommer inte att deltaga i OS så länge triathlon bara representeras i den korta distansen Olympisk distans. Det har dock varit en del snack om långdistanstriathlon i OS-programmet. Hur mycket allvar det finns i det vet jag ej. Men kommer långdistans in ska jag självklart satsa på att bli uttagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *