Nej, det kunde inte varit jag. Min förståelse för de som intog doping för att nå sina mål är lika med noll. Oavsett hur nära målet man än är och hur hårt man än jobbat för att komma dit har jag ingen förståelse för dem som tog beslutet.

I sin jakt på målet såg de inte vad de susade förbi. De såg inte hur strävan förändrade dem. Framförallt såg de inte hur strävan försämrade dem. Inte som idrottare. Men som människor. Deras perspektiv var så nära asfalten att endast omkörningarna var det som räknades. När de stannade upp efter en karriär var de så långt borta från sig själva att de inte hittade tillbaka igen.

Om man kommit så långt att man inser att man utan doping inte kan nå sitt mål, blir man förmodligen vansinnigt besviken på sporten. Men att besudla sin kropp med doping, som är omoraliskt, farligt och kostsamt, gör saken många gånger värre. Att dämpa besvikelsen på sin idrott genom att själv bli en av dem är vansinnigt. Det är med de tankebanorna som kriminella gäng skapas. För att slippa undan rädslan blir den rädde en av de skrämmande. Hur dämpar man besvikelsen på sig själv efter att man blivit en av de skrämmande? Vem är hellre besviken på sig själv än på en idrott? Varför kasta bort ett liv istället för en tid?

Att ursäkta sig själv med gruppens beteende är svagt. Att ifrågasätta gruppens beteende är starkt. I cykelsporten fanns det ingen mellanväg. Det var ja eller jag, där ”ja” gynnade cyklisten och ”jag” gynnade människan.

Det krävs ett högre perspektiv för att undgå majoritetens misstag.

De som faktiskt hittade tillbaka har gjort det i ångerfyllda tårar. Dessa är värda en andra chans. Dock inte som idrottare. Deras fuskande har gett dem ökad kapacitet. Men som människor. Dock inte inom cykelsporten. Det är för svårt att se vilka tårar som är vatten och vilka tårar som är känslor. En idrott med så dåligt rykte har inte råd med lögner. Det enda sättet att undvika de falska tårarna är att undvika lögnarna. Det enda sättet att undvika lögnarnas falska tårar är att undvika alla som gråter.

Det är inte idrotten det är fel på. Varje gång cykelsporten gjorde mig besviken, slöt jag in mig i min egen bubbla av passion. Det fanns inget mer än kärleken till min cykling. Utan individer vore cykelsporten ren. Att fördöma hela cykelsporten är därför uppenbart fel. Att fördöma alla cyklister är en idrottslig form av rasism. Det är individer som förpestar sporten. Dessa individer måste bort.

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *