Detta skriver jag med skräckblandad förtjusning.
Under en kall och gråmulen lördag begav sig Team MA Borås iväg på cyklarna. Det var 2 grader och regnet gav oss inte någon betänketid. Självklart finns det inget dåligt väder, bara dåliga idéer. Det enda botemedlet mot ensiffriga temperaturer och regn är att stanna inomhus. Exklusiva kläder i all ära. Men inget hjälper mot regn och kyla i mer än 2 timmar.
Efter 3 timmar var jag iskall. Alla var iskalla. När vi stannade för utekaffe och kanelbulle vid kyrkan, någonstans utanför Vårgårda, hällde jag allt skållhett kaffe i mina handskar. Aldrig någonsin har jag njutit så mycket av en kopp. Därefter hällde jag nästa kopp i skorna. Jag har alltid haft problem att hålla värmen i händer och fötter. Pianofingrar, ytliga blodkärl och låg puls är ingen bra kombination när kylan tar över själen.
Det var under denna vinter som jag cyklade runt i Sverige och luktade kaffe. För hur jag än försökte så fick jag inte bort doften från varken skor eller ”vattentäta” handskar.
Jag kan omöjligt förmedla känslan jag hade under detta pass. Framförallt eftersom jag inte minns särskilt mycket.
Likbleka men snabbast