I söndags packade vi in oss i bilen igen, jag och Ida, och åkte till Stockholm. Under både söndagen och måndagen höll jag träningspass och möten med mina coachingadepter. Flera av dem bor i Stockholmstrakterna så det blev ett härligt gäng under båda dagarna.
Nu är vi tillbaka i Helsingborg igen och jag ska ut och känna på benen. Jag mådde som sagt inte helt 100 förra veckan men har inte velat ställa in Halmstad. Nu har jag fått tillbaka mycket av energin och huvudvärken har försvunnit. Förhoppningsvis kan jag göra ett bra lopp på lördag, som planerat. Men med flera dagars förlorad träning ser det ovisst ut.
Idag körde jag mitt första vettiga träningspass sedan Kilsbergen Triathlon. Det var ett så kallat ”panikpass” där jag gör ett försök att snabbt få igång formen igen. På cykeln vet jag exakt hur jag reagerar på sådana pass. Löpningen är desto svårare. Jag är inte tillräckligt van för att känna om jag är okej eller inte.
Det var egentligen många jag borde hälsat på i Stockholm. Men jag har inte hunnit. Om jag haft mer tid hade jag lagt den på sömn och vila. Just de två aktiviteterna kommer att fylla upp mina dagar under juli månad. Jag skulle gärna skriva att jag hade jobbat mycket under våren. Men faktum är att jag jobbat så här mycket sedan Superklassikern 2010. Det är ingen annans fel än mitt eget. Nu fokuserar jag bara på coachandet. Det är det jag trivs bäst med. Och det är det jag vill fortsätta arbeta med. Allt annat har tagit för mycket tid. Jag har för tillfället en coachingplats ledig med start direkt. Till hösten har jag 3 platser att reservera.
