I lördags stod jag på startlinjen i Kalmar. Vinden hade tilltagit under natten och vågorna var påtagliga. För mig som är en svag simmare upplevde jag detta som jobbigt men hanterbart. Jag är riktigt nöjd med min simtid. Egentligen är jag inte tränad för att simma 4km snabbt i öppet vatten. Jag brukar bli ordentligt trött efter 2,5-3km. Det gällde även i lördags. Jag tappade som vanligt allt och alla i starten för att sedan hitta en grupp som jag kunde följa i 3000m. Därefter simmade jag in i en varvad motionär som var på väg mot Öland. Jag tappade gruppen och orkade inte simma ikapp förrän de övriga navigerade fel 300m senare. Klockan stannade på 58:27 min efter 4km simning. Arrangören uppgav simningen som exakt 3960m lång. Varför de hade lagt en för lång simsträcka är för mig en gåta. Är det inte bara att flytta en boj lite närmre?
På cykeln tryckte jag på bra i 60 km. Sedan rullade jag sista delen av Ölandsbanan tillbaka till Kalmar. Jag hade tänkt köra längre än så men alltför lite tid i aeroställning gjorde att min sätesmuskulatur sa ifrån ordentligt. Mellan kilometer 60-75 stod jag upp nästan hela vägen.
När jag anmälde mig till Kalmar Ironman ville jag ha en plan B för säsongen. Eller snarare en plan C. Jag har ändrat planerna lite under säsongens gång men inte åt det håll som skulle gynnat en satsning på Kalmar Ironman.
Jag hade checkat in min röda löpbag om jag skulle ångra mig av övernaturliga skäl. Varken innan eller under loppet kunde jag komma på ett eventuellt scenario där jag skulle fullföljt loppet. Det jag hade i tankarna var träningseffekten, erfarenheten av att ha simmat ytterligare en tävling och nyttan av att ha sett banan på Öland.
Innan tävlingen bad jag medtävlande och publik att absolut inte räkna med mig överhuvudtaget. Jag skrev och pratade om att jag inte skulle ha någon möjlighet alls att göra något bra. Några förstod. Andra trodde att jag försökte tala ned mig själv i ett försök att verka ödmjuk. Jag är ödmjuk. Men det innebär inte att jag ljuger om mina egna förhoppningar eller chanser. Säger jag att jag ska vinna så kan jag vinna. Säger jag att jag inte kommer vinna så kommer jag inte vinna. Självklart kan jag ha fel. Men så fel har jag inte. Efter SM i Jönköping skrev jag på twitter att jag skulle vinna i onsdags. Det gjorde jag. I fredags skrev jag att jag högst sannolikt inte skulle ta mig imål. Det gjorde jag inte.
Arrangemanget var fantastiskt. Jag har inte upplevt något liknande på någon annan tävling. Det enda som slår Kalmar Ironman var Tour of Quinghai Lake i Kina 2009. Under den sista etappen, ett varvlopp på 8 x 9km, uppgav militären att 1 miljon människor stod som publik. Men i Kalmar är publiken mer personlig. I Kina sköt de smällare och vrålade. I Kalmar står publiken med flaggor, och skyltar samtidigt som de vrålar namnen på deltagarna. Det slår allt oväsen i världen.
Efter loppet har jag knappt hört någon säga att de hade en bra dag. Några av mina klienter insåg att de haft det när de slutat stirra på tiden. Men även bland proffsen var det få som sade sig ha haft en bra dag. Min teori är att de körde sönder sig i vinden på cykeln. Jag har kört många tävlingar i hård vind. Men detta var nog ett av de race då jag upplevt vindförhållanden som sämst.
Kalmar Ironman blev en positiv erfarenhet. Simningen var okej. Men framförallt lyckades jag hålla domningarna i benet under kontroll genom att skifta sittposition och växla mellan sittande och stående cykling. Tack Erik Karlsson för fotot!
Jag hade faktiskt en fantastiskt rolig dag! Håller verkligen med om att publiken var något alldeles extra! Nästa är kör jag för sub 10
Du körde fantastiskt bra också. Grymt jobb!
Bryter du inte oftare ån fullföljer?
Nej, jag har kört 17 triathlon/duathlontävlingar i år och brutit 2.
Du menar förmodligen att simsträckan ska vara 3860 m. Det enda sättet för att sätta ut bojarna så att det blir exakt rätt är med en kombination av en speciell gps samt syftlinjer. En vanlig GPS kan visa 150 meter fel på en mil. Att mäta simbanan med egen GPS under loppet, är inte tillförlitligt.
Jag är inte riktigt med på vad du menar. Men arrangören själv skriver att banan är 3960m. Det är alltså inte jag som mätt upp det. Hur de har mätt vet jag inte. Men jag anar att det inte är helt enkelt, som du beskriver.
Hej,
Jag ska köpa en Speedmax CF 9.0 SL men jag ser att du kör på tempostyret istället för det som följer med triathlonmodellen, jag pratade med Canyon och de rekommenderade inte att jag körde med tempostyret om jag cyklade 18mil, de sa att man inte orkar det. Vad tycker du jag ska välja?
Tjenare!
Jag håller med Canyon när det gäller tempostyret. Kör på triathlonmodellen. Själv kör jag aldrig över 12 mil med min Speedmax. Oftast inte mer än 9 mil. Framförallt tävlar jag aldrig längre än 9 mil. Kalmar var ett träningspass för mig och jag har egentligen aldrig haft några planer på att köra så långt eller att genomföra tävlingen.
Om du ska köra halv IM fungerar tempostyret bra även om jag tror att triathlonstyret är bättre för 99 av 100. Under längre tävlingar är ergonomin viktig. Jag är väldigt van och stabil på cykeln. Därför kör jag tempostyret. Dessutom är nästan samtliga av mina tävlingar mycket kuperade. Uppför och delvis nerför får jag slappna av i ryggen. Det gör stor skillnad.