I våras var jag självutnämnd Strava-kung här på Mallorca. Jag var urstark på cykeln. Min simning var bättre än tidigare. Och min löpning var även den väldigt bra. Jag hade säkerligen kunnat sätta ett rejält PB på en hel Ironman ifall jag hade kört en i mars. Men sen skadade jag mig. En fotskada som berodde på många olika detaljer. Sulor, pedaler, sträckning i låret, fotvalv och hög träningsdos. 2016 gick därmed åt helvete.

Sedan september har jag kommit tillbaka allt mer. Dessförinnan, ända sedan maj månad, har all träning jag gjort bara lett till mentalt tuffa bakslag. Trots att hela september blev en lätt upptrappningsmånad för simningen har jag redan hunnit med över 150 000m sedan dess.

portocolom-2016-27

Det är ingen större fråga om motivationsbrist. Jag har motivation så det räcker för att gasa i flera år utan framgång. Att idag få ett mål för allt gasande var underbart. Det gav mig faktiskt en extra dos livsglädje.

Inte för att jag var ledsen förut. Jag är oftast glad och lycklig. Men att få Ironman Sweden som mål 2017 höjde mig ett snäpp. Lite som att boka en resa någonstans. Det ger också mer livsglädje. Inte bara själva semesterveckan utan även förväntningarna innan.

Att jag var först med att släppa nyheten var kanske inte så konstigt. Jag har uppdaterat Ironmans proffseventlista ett par gånger om dagen i flera veckor. De senaste dagarna har jag förstått att det var på gång. Så då har jag inte ens brytt mig om att stänga ner sidan. Jag har haft listan i en flik som jag uppdaterat om och om igen.

När jag fick beskedet bokade jag upp min familj, Simon och Ida direkt. Jag kommer aldrig glömma hur mycket det betydde att ha dem där.

Hur jag inte ville släppa taget om dem efteråt, av glädje och tacksamhet. Hur jag levde resten av loppet på när jag fick syn på min morbror stod och viftade med hela kroppen och vrålade åt mig att jag låg trea efter cyklingen på Öland. Hur Micke Thorén vrålade varje löpvarv och kramade mig så hårt att jag fick kramp efter målgång.

ironman-kalmar-2015-2-48

ironman-kalmar-2015-2-23

En av de delar jag ser mest fram emot är att starta tävlingen som en helt annan triathlet. Nästa gång har jag erfarenhet, bättre aerodynamik och en betydligt bättre simkapacitet.

Idag är jag övertaggad. Fast egentligen inte. Övertaggad är annars ett destruktivt tillstånd. Mängden motivation måste dock ställas i förhållande till individens nivå av självbehärskning och kunskap. Jag må vara oerhört taggad. Men jag kan hantera det.

Det är tränandes eller tävlandes som jag känner mig hemma. Nu fick min väg hem ett mål. Jag är glädjetårigt glad för det.

ironman-kalmar-2015-5

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *