Inte utmattad – Jag har körtelfeber

Jag var fel ute, men inte helt fel ändå, när jag trodde att jag hade utmattningssyndrom. Igår fick jag testresultaten från sjukhuset som sa att jag har Epstein Barr, alltså körtelfeber. Jag sa på morgonen till Ida att det inte ens är lönt att gå dit, för jag var helt säker på att de skulle säga att de inte hittat något. Och att vi därmed skulle konstatera det "jag redan visste". Att jag är utmattad och hjärntrött på grund av en alltför hög arbetsbetalstning och stress.

Jag blev förvirrad av resultaten eftersom jag varit så säker.

Att jag agerade som jag gjorde och plockade bort allt som var ansträngande för mig var vettigt ändå. Min livsstil var inte hållbar. Jag behövde göra förändringar. Och kanske var stressen och min livsstil en bidragande orsak till att jag drabbades så illa. Men det är bara spekulationer.

Det jag vet är att jag varit fullständigt slut. Inte orkat köra bil. Inte orkat göra de saker jag normalt gör.

Men jag är inte utmattad. Jag har körtelfeber. Enligt läkaren, som är specialist på infektioner, kommer tröttheten av virusinfektionen. Och det kan ta mellan 6 och 12 månader att bli frisk. 

Jag blev dock klar med flera projekt och har avslutat alla projekt som inte har med min coaching att göra. Det kommer att gynna mig på vägen tillbaka.

För nu ser jag tydligt en väg tillbaka.

Läkaren tror att jag kommer vara helt återhämtad (om än i usel fysisk form) efter 6-12 månader. Jag blev sjuk i mitten/slutet av januari. Sedan var jag tillbaka i träning igen efter 10 dagar. Det tog lite tid innan jag kom igång men jag kom igång och tränade mycket. Jag körde även en tävling där jag blev fyra.

Förutom körtelfebern har jag även haft en inflammerad lever. Det var inget jag märkte. Men samtidigt vet jag inte hur man märker det heller. Enligt läkaren var det troligtvis orsakat av att jag tränade efter att jag var sjuk (trots att jag egentligen var sjuk). Levern är dock helt hundra nu precis som allt annat i kroppen, förutom körtelfebern då.

Jag ser ingen anledning att kasta in handduken och ge upp. Det finns en väg tillbaka. Jag måste inte ta den. Men jag vill ta den.

Tack vare den grymma sjukvården här nere kommer jag att få följa upp med tester för att se när jag blivit av med körtelfebern. Det gör vi tills jag är frisk.

Nu följer en period där jag kommer att fokusera på att återhämta mig rent fysiskt och arbeta med min coaching. Istället för att prestera själv kan jag hjälpa andra att prestera. Eller att växa. Eller att komma igång.

Med mig till min coaching har jag utökad kunskap om olika infektioner och framförallt om mental trötthet/hjärntrötthet.

Jag kommer inte att rivstarta. Jag är inte stressad. Jag har inte bråttom. Jag har accepterat att 2019 betyder återhämtning. Och att 2020 kanske får bli ett uppbyggnadsår.

När jag väl är tillbaka vet jag exakt hur jag ska göra för att prestera på topp igen. Det kommer att ta tid. 2020 är troligtvis för tidigt och jag kommer att ha varit borta för länge. Jag ska tävla ändå. Mer rimligt är att jag först kommer att vara tillbaka till min normala kapacitet 2021.

Vad jag presterar är inte så noga. Det viktigaste är att jag kan göra det jag gillar, enbart begränsad av normal trötthet.

Jag ska som sagt fortsätta vila i alla dess former. Bara jobba med det jag behöver och inte ta på mig nya projekt. Njuta av Mallorca och sommaren för en gångs skull, då sommaren annars bara innebär resande och tävlingar.