Den dagen då jag kan tacka nej till jobb för att jag redan har tillräckligt med inkomster för att täcka mitt tävlande närmar sig. Sedan jag startade mitt företag har det känts avlägset långt bort. Jag har haft det som målbild hela tiden. Delmålen har avklarats och slutmålet skymtas.
Under de senaste dagarna har jag fått in 6 nya coachingklienter. Visserligen sitter jag med jobb upp över öronen. Att introducera någon till mitt system, min passbank och träningsmetod tar tid. Men jag tar också betalt för den tiden. Mitt tidigare problem är att jag jobbat många timmar med att starta upp projekt och jaga. Det har tagit tid och min timlön var lägre än när jag sålde jultidningar som barn.
Coaching inför IM Kalmar, En Svensk Klassiker och cykeltävlingar är kul och givande att jobba med. Genom att utveckla andras träning utvecklar jag även min egen. Än bättre är att jag kan jobba de tider jag vill. Jag anpassar inte min träning efter mitt arbete. Istället anpassar jag arbetet efter min träning.
Mitt mål är att ha 20 coachingklienter. Sedan säger jag stopp. Min karriär tar tid. Hur flexibel jag än är kommer jag inte lyckas coacha fler än 20 pers samtidigt, utan att kvalitén hämmas. Kvalitén gör det roligt. Utan den skulle jag hellre plocka bananer, vika pizzakartonger eller sälja jultidningar. Jag motiverar mig med framsteg och utveckling. Mål dyker upp med glädjen. Plötsligt går det bra.
Det går inte bra av en slump. Många timmars arbete ligger bakom. Jag och min bror sålde jultidningar för över 20 000 kr under en höst. Det var inte heller en slump. Vi var oemotståndliga. Han var söt men korkad. Jag var smart (äldre) men saknade tänder.
Keps i juniorstorlek var aldrig aktuellt.
Idag hämtade jag min Canyon Aeroad i cykelverkstaden. Nyservad och fräsch till Tristar 111 Madrid den 14 okt. Nu ska jag byta kedja samt sätta på en tempobåge. Att ha en aerodynamisk linjecykel kommer gynna mig big time i Madrid. Det var för övrigt en likadan cykel som Joaquim Rodríguez leder världsrankingen på.
Rodríguez har lättare men lägre hjul, elektoniska Dura Ace och en betydligt tjockare sadel. I övrigt är cyklarna likadana.
Själv är jag också fräsch och fin. I morse var första gången på länge då jag vägde under 73 kg. Eventuellt går jag ner hela vägen till 70 kg innan Ironman 70.3 Lanzarote. Varje kg gör vansinnigt stor skillnad. Samtidigt gör varje kcal stor skillnad för träningen och tävlingen. Jag är inte säker på att jag kommer hitta en perfekt tävlingsvikt till den 11 november. Däremot lär jag ha det till nästa år.
För att tappa i vikt äter jag på lite mindre tallrikar. På tallriken lägger jag procentuellt lite mer protein i form av kött eller fisk än vanligt. Det behöver inte vara praktiskt komplicerat att tappa i vikt. Svårigheten för de flesta ligger i att vilja tappa i vikt.
En vän till mig gav mig tipset: ”67 kg är din enda möjlighet att vinna”. Nja. En låg vikt gynnar mig mycket. Men en för låg vikt hämmar mig mycket mer. När en ung idrottare bestämmer sig för att gå ner några kilo för bättre prestation är det vanskligt. Allt för många tappar fokus från prestation till vikt. Det är fruktansvärt viktigt, för en del till och med livsnödvändigt, att behålla perspektivet på prestation och inte bara fastna på vågen. Varje förlorat kilo är inte framgång.
Som elev i skolan fick jag en gång diagnosen ”idrottsanorexi”. Detta baserade vår kära skolsyster på min låga andel kroppsfett samt att jag varken åt fruktyoghurt eller Palle Kulings sockerpastiller.
Jag har också haft ”träningsvärk i 3 veckor” när min fot var stukad.