Fyra i Ironman Kalmar

I lördags gjorde jag debut i Ironman fulldistans. Tidigare har jag kört halv och kortare triathlon än så. Men jag har alltid haft en plan på att gå över på långdistans. Min långsiktiga plan var att växla upp till full Ironman i år eller nästa år. Efter att jag i början av juli fick ordning på min löpning bestämde jag mig snabbt för att köra Kalmar.
Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att köra Ironman Mallorca den 26 september. Då mest som ett test, inte som en tävling med fokus på prestation. Ju mer jag tränade desto tydligare såg jag att Ironman Mallorca troligtvis är den tävlingen på året som skulle passa mig allra bäst. För att ändå ha en test-IM valde jag att köra Ironman Sweden (Kalmar) också.

Jag gick till start med 6 veckors IM-träning i bagaget. Jag och Simon hade givetvis haft en tydlig och bra plan. Annars skulle det aldrig gått. Utan att känna mig trygg rent träningsmässigt hade jag heller aldrig anmält mig.
Simon var den enda som trodde att jag skulle komma topp 5. Han var inte förvånad. Och han trodde till och med att jag hade chans att bli topp 3.

Nordöstlig vind men helt okej värme. Inte hetta. Dagen passade mig fint. Jag föredrar ca 30 grader då många andra får problem då. Men till Kalmar hade jag tränat för att klara kyligare klimat. Jag hade egentligen förväntat mig 14 grader och växlande regnskurar. Så detta var väldigt mycket bättre än så.

Simningen, 1:01:51

Jag fick en dålig simstart. Riktigt dålig! På onsdagen hade jag kört Kalmar Mini Tri och simmat bättre än någonsin. Ytterligare några dagar tidigare hade jag persat på 400m (4:58min). Jag hade förväntat mig kunna göra en bra simning. Men det blev inte ens nästan så.
Direkt i starten hamnade kanoten ivägen för mig och de som fanns till höger om mig. Det gjorde att det blev väldigt trångt och kanoten hämmade oss de viktiga första sekunderna. Mitt mål var att ta mig runt med andragruppen. Och jag lyckades komma ikapp dem som jag förmodade skulle simma i andragruppen. Men när jag var ikapp hade en av dem kommit lite ur kurs. Vi krockade och jag fick ett slag i ansiktet. Mina simglasögon åkte av och jag tappade gruppen igen.

Jag försökte återigen att gå ikapp. Men det kostade väldigt mycket och jag är en alldeles för dålig simmare för att kompensera två missar på bara 200-300m simning. Istället fick jag nöja mig med att simma runt med tredjegruppen, vilket kändes på tok för långsamt.

Årets simning i Ironman Sweden var mer kuperad än cyklingen. Det var ordentliga vågor ute i vattnet och strömmen gick rakt emot oss första 600 meterna. Därefter var det egentligen aldrig särskilt snälla förhållanden.

I efterhand var det dock inte alls tokigt att jag fick en så dålig simstart. Andragruppen simmade fel och kom upp bara 2-3min före oss ur vattnet. De simmade på 58min men hade kanske kommit upp på 54-55min om de inte simmat fel. Nu slapp jag simma för långt och kom upp ur vattnet utan att ha kämpat särskilt mycket.

Sett till bara simningen var den dock bedrövlig. Jag måste positionera mig bättre och ta för mig mer. Numera simmar jag troligtvis snabbare än de jag var på väg om när jag fick smällen i ansiktet. Mer simträning i öppet vatten och fler OW-simtävlingar bör vara en bra strategi.

Cyklingen, 4:25:36

Jag gick ut på cykeln med en plan. En plan som jag bröt när jag blev ikappcyklad av Dougal Allen. Istället för att hålla mina planerade 260-280w höll jag 295w i två minuter. Sedan lugnade han sig lite. Därefter hade jag inga bekymmer att hänga med. När vi kom in i Mörbylånga tröttnade jag på att bromsa i varje kurva och cyklade om. Sedan blev jag ikappcyklad igen och satte mig 12m bakom Allan och Näsvik, som jag cyklat ikapp.

Efter 90km valde jag att gå upp och dra då jag legat under min tänkta tävlingsbelastning i 30km. De tre som var med i min grupp verkade tro att jag gick upp och attackerade. Så var inte fallet. Det blev rejäl kantvind, jag lade huvudet mellan mina armar och tryckte 280w. Sedan var jag ensam. Men jag fortsatte att trycka 280w när banan gav mig chansen under de resterande 9 milen.

Jag kände mot slutet av cyklingen att jag hade mer att ge. Det var helt enligt planen. Jag ville ha ordentligt med kraft kvar när jag gick ut på löpningen eftersom jag inte har någon erfarenhet för vad jag bör klara av löpmässigt över IM-distansen.

Att jag fick dagens bästa cykeltid är jag riktigt nöjd med. Det var flera väldigt duktiga cyklister som startade och att hålla 41km/h i snitt i den vinden är jag väldigt nöjd med. 

Löpningen, 3:09:21

Sista gången jag sprang över 20km tror jag var 2013. Dels hade jag inte tänkt att köra en Ironman. Och dels har jag inte hållit för att springa längre. Jag visste inte riktigt vilken fart jag kunde tänkas hålla. Men jag trodde att sub 4:20min/km skulle vara ett bra tempo.

Efter 7-8km insåg jag att 4:30min/km kändes betydligt bättre. Jag vågade inte chansa utan la mig i 4:30min/km för att säkert kunna hålla ihop hela löpningen.

Jag hade bestämt mig för att ta mitt eget tempo under löpningen. I alla fall fram till 20km-passeringen. Mitt perspektiv på hela loppet var egentligen att det var ett träningspass fram tills sista 22 kilometerna löpning. På så vis skulle jag minska risken för att gå för hårt och krokna eller skada mig.

David Näsvik kom ikapp mig efter 17km. Jag tänkte först att jag då kunde börja tävla och ta hans rygg. Det fungerade i en halv kilometer. Sedan sprang David ifrån mig. Men jag kunde vid flera tillfällen se David framför mig. 

När jag hade 15km kvar bestämde jag mig för att öka. Det var det sista varvet. Och jag hade inte riktigt vågat ökat vid 20km-passeringen. Men med 15km kvar kände jag att jag troligtvis skulle orka att öka något.
Med 5km kvar ropade någon i publiken att jag var strax bakom Näsvik. Jag lyfte blicken och fick syn på honom 40m framför mig. Min tanke var att smyga mig ifatt och sedan springa om på upploppet. Jag har en bra spurt och misstänkte att David troligtvis skulle vara mycket svårare att slå i en långspurt än i en kort sprint på upploppet.

Men jag insåg att jag tog in på David. Osäker på om det var han som stannat av eller ifall det var jag som ökat. Oavsett valde jag att långspurta, utan att se mig om. David svarade när jag sprang om. Först genom att ta rygg. Sedan genom att skrika ”grattis Andreas”. Han menade verkligen det. Helt utan avund och missunnsamhet. David är lika mycket människa som han är triathlet. Men jag litade inte på honom. Jag visualiserade snabbt hur jag kunde bli överraskad av David på upploppet, hur de båda väggade fransmännen flåsade mig i nacken och hur österrikaren, som brutit, hoppat in på banan för att spurta om mig.

Jag litade inte på någon förutom mina ben.

Det var egentligen en ganska löjlig föreställning. Jag var helt ensam men studsade fram mellan varvade triathleter, publik och kravallstaket hela vägen till målet. Det enda jag fokuserade på var den röda mattan och en fjärdeplats i debuten.

Benen höll utan problem. Jag sprang i mål som fyra. Blev rörd av framgången, utmattningen och stämningen. Äntligen fick jag till ett lopp där jag kunde göra mig själv rättvisa. Det har visserligen gått väldigt bra i år. Men inte på någon tävling som är längre än 2h.

Förutom en blå nagel (kissade istället för att snöra åt skorna i T2), en blåtira och en trött rygg har jag inga problem alls efter loppet. Allt känns utmärkt.

Tomas Gustavsson gratulerade mig efteråt till ett bra lopp. Jag gratulerade honom till detsamma. Ironman Sweden är enastående. Jag har inte kört alltför många tävlingar i Ironman-cirkusen. Men jag har tävlat i cykel lite överallt i världen. Bara en tävling slår Kalmar. Kina 2009 när militären hävdade att en miljon varit på plats under det avslutande GP-loppet. Det var dock mest oväsen och fyrverkerier. I Kalmar var det genuint intresserade supporters som skrek mitt namn genom hela loppet.

Jag är väldigt nöjd med mitt lopp. Inte förrän efteråt insåg jag hur nära jag var tredjeplatsen. KJ var bara 2,5 minuter före mig. Jag hade inte på något vis kunnat slå det i år. Även om jag hade fått en bra simning så hade jag fått cykla helt själv på Öland. Det hade inte gynnat mig. Jag hade kanske kunnat öka lite tidigare. Men det är erfarenhet jag har nu som jag inte hade då. Och 2,5min är mycket tid när man är trött och ensam.



Stort tack till alla som stöttat mig och som hejat på mig. Särskilt tack till dessa två, Ida och Simon, som gjorde allt för att jag skulle ta mig i mål så snabbt som möjligt. Ida för att hon stått ut med min enkelriktade tunnel mot Ironman och stöttat mig när problemen varit fler än lösningarna. Simon för att han alltid tror på mig och än en gång var den enda som hade rätt i sin gissning på topp 5. 

Stort tack också till alla som åkt till Kalmar för att heja på mig. Trots dåliga odds, DNF i Jönköping och många mil att åka så fanns så många där. Några av dem hann jag aldrig träffa innan loppet. Och inte heller efteråt. Flera av dem har ställt upp åmnga gånger. Kört husbil när jag fått någon idé, masserat när jag knappt kunnat gå och bjudit på middag när mitt konto varit tömt. Allt detta har lett hit.

Fjärdeplatsen i Ironman Sweden är min största idrottsframgång någonsin. Det är en mycket bra merit som kommer att ge mig en bra skjuts djupare in i proffsvärlden. 2500 dollar i prispengar lyfter också mitt tävlande från bra marknadsföring till en inkomstkälla och ännu bättre marknadsföring gentemot mina sponsorer och min coachingverksamhet.

Foto: Erik Arenhill & Ida Carr