Efter flera år som cyklist, extremidrottare och någon blandning av de två har jag avslutat min första riktiga triathlonsäsong. Jag har vunnit, förlorat, försökt men aldrig misslyckats. Om jag hade fått göra om säsongen som varit hade jag gjort små förändringar av detaljer som slutligen förändrat helheten.
Vintern och våren började på Mallorca. Efter ett rejält ekonomiskt bakslag någon månad tidigare var jag och Ida tvungna att jobba igång företaget rejält. Det tog mycket tid och energi. Under hösten och vintern hade jag inte tränat ordentligt då jag återhämtade mig från skador efter Sverigeloppet. När jag körde min första tävling i slutet av januari hade jag tränat i knappt två veckor. Jag var egentligen inte alls bra på denna duathlontävling och hade inte blivit ens topp 5 om jag inte hade gjort allt perfekt. Efter första löpningen släppte jag lucka, växlade ikapp, satt på hjul, växlade ifrån de övriga till löpning, blev ikappsprungen, tog rygg och vann spurten.
Segern gav mig rejält blodad tand. Jag insåg att jag skulle kunna göra en riktigt bra säsong.
Våren fortsatte med ett par segrar, tätstrider och riktigt bra träning. Jag var tränare på ett antal träningsläger. Det gick bra men konceptet vi då hade krävde mycket tid. Till nästa år har vi lagt om vårt koncept till en veckas samlat triathlonläger i Alcudia istället för DropIn-lägren vi hade under hela våren tidigare. Det var en bra start för MTC att ha DropIn-läger. Men vi är inte längre i startgroparna.
Höjdpunkterna under våren var de riktigt hårda duathlontävlingarna som jag presterade riktigt bra på. Den tävlingen jag egentligen var bäst på blev jag tvåa, efter en fd epodopad cyklist. Jag vägrade erkänna honom som segrare vilket gjorde att han sa att hans bolags advokat arbetade med att stämma mig. Därför tvingades jag radera allt jag skrivit om tävlingen och invänta info som fortfarande inte kommit och som troligtvis aldrig heller kommer att dyka upp.
Jag ångrar inte en sekund att jag gjort mig osams med fåntratten. Någon måste sätta ner foten och ifrågasätta andras självklarheter. Jag gör det gärna även om det kostar tid, energi och pengar. Att han faktiskt blivit så rädd för mig är bra. Det är bara ett bevis på att jag faktiskt kan få de som tvekar att sluta blunda för fusk och inte låta honom vara prisutdelare på ungdomstävlingar i cykel.
Mina stora tävlingar var Mallorca halv IM och Zürich halv IM. Innan dess hade jag kört en testtävling i Portocolom där jag körde sämre än någonsin. Anledningen var ett missförstånd. Jag skulle testa om laddning med bikarbonat kunde hjälpa surhetsregleringen i kroppen. Efter ett missförstånd laddade jag i 17 dagar istället för 3 dagar.
När min huvudtävling skulle gå på Mallorca hade jag valt att planera om. Ida och jag fick en förfrågan om vi kunde arrangera ett vandringsläger för en stor grupp samma vecka som tävlingen skulle gå. Det var för bra för att säga nej till. Lägret fick oss på fötter igen samtidigt som det gav möjlighet för fler tävlingar under sommaren och hösten. Ironman Mallorca 70.3 gick sämre än ett par av mina träningspass på banan. Men jag är ändå nöjd med min insats. Jag hade inte kunnat göra det bättre med den uppladdningen jag hade.
Ironman Zürich 70.3 skulle bli min tävling. Den var kuperad och tuff. Jag tränade perfekt innan och fick en bra uppladdning. Det var sämre väder än någonsin i vackra Zürich vilket resulterade i en vattentemperatur på 9 grader och därmed inställd simning. Loppet blev till en duathlontävling. Perfekt! Efter att jag sprungit första 5km på 15:50 i en salig blandning av asfalt, vattenpölar och gyttja växlade jag ut som åttonde man till cyklingen. Efter några kilometer låg jag femma och drog ifrån bakomvarande. Jag var starkare än någonsin och hade snittat 316 watt under det första varvet. Då blev jag och Zeebroek stoppade av polis. Framför oss hade berget rasat ner över vägen. Enorma stenblock, träd och många ton jord låg framför oss. Arrangören valde att bryta tävlingen. Mitt livs lopp. So far.
I juni månad tävlade jag så mycket som möjligt. Jag körde tävlingarna som träningstävlingar men lyckades ändå göra bra resultat. Efter tre raka vinster åkte jag till Kilsbergen direkt efter att jag segrat i Borås Triathlon. I Kilsbergen fick jag riktigt bra motstånd. Banan passade mig utomordentligt bra. Arrangemnanget var litet men fantastiskt och de hade lyckats få dit flera riktigt bra namn. Jag förlorade loppet i vattnet, vann det på cykeln och räddade det under löpningen. Bakom mig hade jag flera av Sveriges bästa triathleter.
Resten av sommaren blev inte som jag tänkt mig. Efter att ha jobbat, tränat, rest och tävlat oavbrutet var jag sliten. I ett par veckor gjorde jag helst ingenting. Jag valde att hoppa över SM i sprint då jag var helt slut och bara ville vila.
I början av juli höll jag och Ida ett triathlonläger i Sälen. Det blev succé. Vi hade roligt, deltagarna hade ännu roligare. Därefter åkte vi till Mallorca igen för att skriva papper på en ny träningsbas. En helt fantastisk lägenhet i gamla stan i Palma blev basen för kommande år. Utgångsläget är perfekt för löpning, cykling och simning.
Jag åkte tillbaka till Sverige i mitten av augusti för att tävla i bland annat SM på olympisk distans. På Mallorca var det strax under 30 grader, någon gång på natten. I Jönköping var det 15 grader i luften och 20,1 i vattnet. Det resulterade i simning utan våtdräkt. Normalt tappar jag några minuter på simningen. Jag simmar inte bra men med våtdräkt blir luckan inte ointaglig. Efter dålig info om starttid och ändringar missade jag uppvärmningen i vattnet. Väl i vattnet var jag ett tag säker på att någon skulle få fiska upp mig. Efter 700m började jag titta runt mig efter livräddare. Jag var 5 min efter täten upp ur vattnet. Sedan cyklade jag ensam snabbare än övriga fältet. När jag insåg att jag var chanslös surade jag igenom löpningen och fick en betydligt sämre placering än jag hoppats på.
Veckan efter SM körde jag Kalmar Sprint Triathlon och vann. Jag gjorde ingen bra tävling där heller men det räckte ändå till seger. Efter veckan i Kalmar åkte jag till Motala för att träna lite med gymnasieeleverna. Första löppasset halkade jag i lite gyttja och vred till knät. Jag kände det inte direkt utan fortsatte att springa. Passet slutade med att jag fick gå hem. Dagen efter åkte jag till sjukgymnasten i Borås. Skadan var inte allvarlig men skulle ändå ta några veckor att bli av med.
Den första september körde jag SM i medeldistans. Denna tävlingen skulle bli den första i raden halv IM-tävlingar under hösten. Min form var dålig och jag hade bestämt mig för att bryta så fort jag tappade medaljchans i förmån för resterande tävlingar.
Jag simmade bättre än någonsin tack vare sommarens simträningar med Colting och cyklade sedan riktigt bra tack vare min utmärkta position och aerodynamik på cykeln. Min känsla på cykeln var egentligen rätt dålig. Men det gick snabbt ändå. Under löpningen hade jag problem med knäet. Jag hade egentligen inte så ont. Men kroppen fortsatte att kompensera för skadan. Efter några kilometer kände jag att kompromissen skulle förstöra mina fötter. Och så fort jag blev av med medaljplaceringen skulle jag bryta. Men det hände aldrig och jag plockade bronspengen på SM med tiden 3h 57min.
Efter målgång hade jag stora sår på fötterna. Jag blev omplåstrad av sjukvårdare men kunde inte sluta tänka på Luxemburg halv IM som gick veckan efter. Dessvärre kom jag inte igång. Såren läkte bra men tyvärr inte omänskligt bra. Jag kom aldrig till start. När jag sedan försökte hitta formen ytterligare en gång under hösten tog det stopp. Jag blev för sliten och valde att hoppa in i viloperioden istället för att fortsätta försöka utan att bli bättre.
Säsongen 2013 blev helt fantastiskt bra. Jag är mycket nöjd. Inför nästa år har jag så mycket mer att ge. Både erfarenhetsmässigt och fysiskt. Jag ser verkligen fram emot att göra alla detaljer till helheten bättre. Planeringen jag har inför 2014 är mer genomtänkt än den var i år. Jag vet bättre hur jag fungerar.
Stort tack till alla som stöttat och på något sätt bidragit till att mitt 2013 varit fantastiskt, både som idrottare och människa.