Säsongen 2013 flöt allting på för mig. Visserligen drog jag på mig en lättare skada när jag halkade till under ett lätt pass i Motala, 4 veckor innan SM i medeldistans. Det var under den tredje 5km-intervallen som jag sprang i sub 3:30-fart. Skadan läkte relativt fort och jag kom tillbaka. Visserligen med ett sämre löpsteg men ändå med ett tävlingsbart löpsteg. Innan dess hade säsongen gått väldigt bra. Det var egentligen min riktiga debutsäsong som triathlet.
En tävling som jag verkligen minns från 2013, och kanske min bästa triathlontävling någonsin, är Kilsbergen Triathlon. Av någon anledning var startfältet extremt bra till denna tävling. De två hetaste kandidaterna till segern var David Näsvik och Patrik Nilsson. Två riktigt vassa triathleter som jag inte tidigare tävlat mot. Visserligen var de inte i toppform då de befann sig i en formtoppningsperiod mot SM i Motala. Men själv skulle jag göra min 4e tävling på 9 dagar och min andra tävling på två dagar. Innan dess hade jag rest hem i bil från Zürich efter en halv halv Ironman. Min tanke var att deras nedträning borde vara likställt med min ”nedtävling”.
Efter en riktigt jämn sista halva vann jag med knappt en minut före Patrik Nilsson. Jag var riktigt glad. Kilsbergen Triathlon går inte att jämföra med en stor internationell tävling. Men jag visste att motståndet var riktigt bra. Sedan dess har jag verkligen haft koll på Patrik och hur det går för honom. För efter sommaren 2013 stannade min utveckling av och Patriks utveckling accelererade.
Idag blev Patrik tvåa i IM Western Australia. Han slog flera riktigt bra namn och fick en mycket bra tid på 8:12h. Det är imponerande. Jag blir alltid riktigt glad när det går bra för honom. Dels är han en bra kille. Men det är också väldigt nyttigt för alla andra svenska triathleter när någon av oss visar framfötterna internationellt.
Samtidigt som det gläder mig gör det också ont i mig. Jag saknar verkligen utmaningen och tävlandet. Om allt hade gått enligt planerna jag hade förra hösten, innan jag fick träningsförbud/blev sjuk/skadad, skulle jag kört årets sista tävling för några veckor sedan. Nu fick jag lägga ner säsongen i början av september eftersom de tävlingar jag tänkt köra var för långa för min halvskadade kropp. Den utveckling jag skulle fått till 2014 blev en rejäl försämring efter alla problem jag hade under hösten/vintern/våren. Jag kan inte undgå tanken ifall jag hade kunnat hålla jämna steg med Patrik. Kanske hade jag det. Kanske inte. Jag hade gjort vad som helst för att kunna testa och själv jobba lika hårt mot den världselit där Patrik nu befinner sig.
Istället har jag börjat planera för nästa år. Igen. Jag är inte lika tuff den här gången. Jag tar inte mina träningsmöjligheter för givet. Jag bara hoppas att jag kan vara där. Inte bara för att deltaga, utan för att tävla. Jag vill kunna säga åt Patrik på startlinjen att jag ska vänta på honom i målområdet, bara för att få äta upp det efteråt. Men då efter att jag gett honom och de andra en kamp.
Jag tränar för fullt. Jag tror gång på gång att jag övervunnit smärtan och skadan. Men var gång har jag bara överröstat smärtan med hopp. Jag vill kunna lägga upp en träningsplan där begränsningen är trötthet och inte skaderisk. Jag vill kunna springa de där 5km-intervallerna i 3:25-fart igen utan att vara förstörd dagen efter.
Jag vill bara tillbaka. Men det är fortfarande en lång bit kvar.
Det gör lite ont i mig när jag läser ditt inlägg, men du inspirerar också med det. Vi är många som tror på dig, snart är det din tur! Och du, den översta bilden är en av de häftigaste bilder jag sett! Grym fotograf!