År 2012 började på Mallorca. Jag och Ida hade åkt ner i början av december 2011. Flykten från vintern till en varmare och mer träningsanpassad plats var ett faktum.
Till en början var det en del problem då vi inte hade något internet i huset vi hyrde. Det visade sig vara svårare att skaffa det än vi kunnat ana. Eftersom mina cyklar
inte kommit ner bestod en hel del av träningen av löpning. Ett perfekt sätt att utforska ön.
Min linjecykel kom i februari. Då började jag cykelträna ordentligt. Innan dess hade jag lånat en cykel av en partner som även dem samarbetar med Canyon.
Träningen gick galant. Vädret var underbart. Men så plötsligt en dag…
En natt hade det fallit ordentligt med snö. Jag och Ida hade varit ute på en promenad kvällen innan. På väg hem i mörkret var jag säker på att det var snö och inte regn som föll. Så rätt jag hade den gången.
Under en månad efter att kylan kom var jag sjuk. Jag hade fått bronkit i lungorna. Från början var det riktigt illa och jag låg bara i sängen i 8 dagar med feber. När jag väl kom på fötter kunder jag inte träna förrän långt senare. Detta ställde till det för resten av våren. Tävlingen, Tristar 111, i Portocolom gick inte alls som jag tänkt mig. På min linjecykel simmade jag och cyklade runt halvdåligt. Sedan fick jag en punktering på toppen av backen som jag inte lyckades lösa.
Min sjuktid ställde inte bara till det rent träningsmässigt för mig. Jag låg långt efter med allt jobb. Under en period fick jag jobba mer än dubbel heltid för att komma ifatt. I den sitsen vill jag absolut inte hamna igen.
I mars månad började vi hålla några träningsläger. Detta fortsatte under april och maj. Trots att vi fått igång företaget sent lyckades vi ändå bra med våren.
Under perioden april-maj lyckades jag själv träna på bra och effektivt. Under sista delen av maj månad hittade jag fördelningen mellan jobb, träning och vila. Mycket på grund av att jobbet tog betydligt mindre tid.
Trots bra form och kontroll över tillvaron lyckades jag inte starta i Mallorca halv Ironman. När jag väl fått in nog med pengar till anmälan tog platserna slut. Det var tråkigt men jag lärde mig något.
Den sista maj flög jag och Ida hem till Sverige igen.
Veckan efter var det dags för triathlontävlingar. Jag hade varit sjuk i 7 dagar efter att jag kommit hem. En vanlig förkylning satte stopp för all träning. Att flyga är alltid riskabelt. I samband med hård träning och skifte av temperatur är det än värre. Jag lyckades ändå komma till start och hoppa upp som 4 ur vattnet i Borås trots att jag inte simmat på länge.
På cykeln körde jag förbi alla utom Björn Andersson. Han drog ifrån mig istället. Väl på löpningen låg jag säker tvåa tills jag sprang fel på banan och blev 4.
Dagen efter tävlade jag i Göteborgs Triathlon. Jag blev trea efter en dålig simning, stark cykling och halvdålig löpning. Jag var inte långt efter varken ettan eller tvåan.
Hade jag bara sprungit som jag normalt gör hade jag vunnit. Efter att ha varit sjuk och sedan tävlat dagen innan hade jag inte den kapaciteten som krävdes.
Veckan efter triathlontävlingarna var det dags för Sverigeloppet. Ett samarbete mellan mig och Axa Sports Club där mitt mål var att nå Treriksröset från Smygehuk på mindre än 100h.
Jag öpnnade första dygnet mycket bra. Dock hade jag problem med ett knä redan efter fem mil. Normalt får jag aldrig ont i mina knän. Förmodligen hade jag åsamkat mig en lättare inflammation under tävlingen i Göteborg helgen innan i ösregn där temperaturen knappt var tvåsiffrigt. Detta hämmade mig ordentligt. Jag började kompensera och fick fler problem. Till slut bröt jag i Gällivare med 30 mil kvar. Så nära men ändå så långt ifrån.
Den 20 augusti åkte jag och Ida tillbaka till Mallorca. Vi hamnade mitt i värmeböljan. Under dagarna hade vi mellan 30-38 grader. Efter den svenska sommaren blev differensen märkbar. Det gick dock bra att träna på morgonen och kvällen då temperaturen endast låg kring 22-26 grader.
Under den senaste tiden hade jag lyckats tackla problemen med ryggen och tagit mig till start i Ican Triathlon. Distansen motsvarade en halv Ironman. Arrangemanget var bedrövligt. Den inställda simningen var ett bra beslut men att ersätta den med 11 km löpning var konstigt och rentav korkat. De kastade om banan och instruerade alla på tyska/spanska. Även de som förstod vad de sa verkade inte förstå vad de menade. Jag sprang fel under den inledande löpningen efter att ha blivit visad fel väg av en volontär som heller inte begripit banan. Självklart hade jag sprungit och cyklat banorna många gånger tidigare. Men med 1 vecka kvar till start ändrades allt till helt nya banor.
Efter att jag brutit Ican Triathlon började jag träna ordentligt inför Tristar Madrid 111. Jag visste att jag skulle ha en bra chans att vinna den tävlingen.
På väg till Madrid fick jag och Ida problem med dokument som saknades. Spanien har inte utvecklat sitt datasystem, om de ens har ett. Därför blev vi en dag försenade, några tusen fattigare och ordentligt frustrerade. Dagen innan tävling delade vi på en hotellpizza.
I Madrid kördes loppet med drafting. Vi fick alltså utnyttja varandras luftdrag under cykelsträckan. Jag körde ifrån de andra med en överraskande attack med 15 km kvar av de 100 kilometerna. Med 1,5 minuts lucka gav jag mig ut på löpningen. De 10 kilometerna sprang jag på 34:51 och kom i mål som tvåa. Segraren sprang på 32:55 och hade alltså tagit in ordentligt på mig under löpningen. Den enkla anledningen var att jag hade mjölksyra i öronen och han var förhållandevis pigg efter att ha sparat på krafterna. Jag var nöjd men ändå missnöjd över min andraplats. Nästa år åker jag hit och vinner.
Veckan efter Tristar Madrid fick vi besök av Lina Skandevall från Stark Magasin. Vi gjorde en riktigt maffig intervju med många bra bilder.
Materialet från intervjun finns att läsa i Stark Magasin från november.
Sista tävlingen var Ironman 70.3 (halv) på Lanzarote. En fantastisk ö som bjöd på hård vind och hårt motstånd. Efter att Club La Santa, hotellet där tävlingsstarten går, blivit fullbokat fick vi bo i ett litet rum på ett vandrarhem några kilometer ifrån. Utan ventilation med hög luftfuktighet fick jag återigen problem med luftrören. Jag beslöt mig ändå för att starta. Simningen gick bedrövligt dåligt, på cykeln körde jag in flera minuter på flera av proffsen. Jag var ikapp många av dem när jag kom till backen där lungorna sade ifrån. Jag rullade tillbaka och bröt. Igen. Om detta inte varit sista tävlingen för säsongen hade jag inte startat.
Säsongen tog slut i mitten av november efter tävlingen på Lanzarote. Därefter tog jag någon vecka helt utan träning följt av lätt träning i två veckor. Hemresan till Sverige skedde först den 5 december. Vi stannade kvar på Mallorca några veckor extra för att förbereda för lägren som kommer.
I Sverige har vi firat jul och nyår. Dessutom har vi hunnit med en hel del möten och annat viktigt.
Det har varit ett bra men svårt år med många motgångar och utmaningar. Jag har lärt mig mycket och kommer ta med mig allt in i framtiden. Nu är jag övertygad om att jag kommer lyckas mycket bättre. Vad kan hända som inte redan hänt?
Ha ett bra 2013!
/Andreas