Det går att träna på olika sätt. Vilken väg man väljer beror på vad man har för mål. Om ens mål inte är träningsspecifikt eller har något med utveckling att göra kan man träna hur som helst. Att då räkna kilometer eller timmar kan vara en kul samlargrej. Det är absolut inget fel i att göra det.
Men om man har ambitioner och resultatmål bör man tänka annorlunda. Tanken slog mig igår när jag läste om en cyklists planerade träningsutveckling. Det stod inget om hur den detaljerade träningen skulle förändras. Det enda som stod var att träningen skulle utökas med 10% i tid per år. Visst kan det leda till en eventuell förbättring, men för en tävlingscyklist krävs det mer än så.
Jag har varit på otaliga träningsläger där fokus har legat på att ”få många mil i benen”. Efter några dagar har jag tröttnat och tränat på egen hand. Värst av allt var i Capinordic när vi cyklade otaliga timmar varje vecka här på Mallorca. Under varje pass hade jag mellan 2-3h där min puls knappt var över 100 slag i minuten. Vi gjorde många mil och tillfredsställde ledarna och flera av cyklisterna i gruppen. Deras statistik var bra. För dem. När de kände efter.
Samma fenomen finns på alla nivåer i cykling. Från amatör till proffs. Tidstävlingen mot polarna på Funbeat till kilometertävlingen innan säsongsstarten i proffsklungan.
Team Capinordic
Varje gång jag fått frågan hur mycket jag tränat kan jag inte svara. Jag har ingen aning hur många timmar jag tränat. Jag har ingen koll på antalet kilometer. Däremot vet jag exakt hur jag tränat, varför jag gjort så och hur bra jag är.
En vän till mig på Facebook skrev häromdagen om Charlotte Kallas framsteg de senaste åren. De är mer eller mindre obefintliga. Trots det är hon en förebild och en träningsikon för många. Hon är duktig, det köper jag. Men hon verkar inte ha en aning om vad hon sysslar med. Hennes mål är att bli trött och sliten. ”Det ska man vara”. Eller?
Det finns ett samband mellan resultat och trötthet. Men inte på det vis som många förmodar. Allt som sliter utvecklar inte. En annan vän berättade om en studie där deltagarna blev bättre av att göra plankan än att göra sit-ups. Resultatet mätte man sedan genom att testa dem i sit-ups. Steget från sit-ups till cykling är långt. Bara för att man blir sliten och får mjölksyra i magen behöver inte det betyda utveckling. Många hoppas att deras känsla säger rätt istället för att vara objektiva och kritiska. Charlotte Kalla är säker på att hennes utveckling sker parallellt med hennes träningsbelastning. Men kan hon verkligen utmana sin enorma fysik när hon hela tiden är sliten?
För att utvecklas måste man utmana sig själv. Man måste belasta någon av de begränsande faktorerna. Det kan vara rörlighet, syreupptagningsförmåga, uthållighet, maxstyrka eller liknande. För att orka belasta någon av dessa begränsande faktorer tillräckligt krävs det att man är utvilad. Är man sliten kan man ta i ganska mycket. Ganska mycket är för litet. Även om det känns bra.
Tristar 111 Mallorca i fjol. Jag var långt efter Björn Andersson upp ur vattnet. För att minska tidsförlusten behöver jag lära mig att simma snabbare, inte längre.
På twitter återfinns tids och kilometerhetsen varje dag. Alla tränar långt. Framförallt i simning. Själv simmar jag lika långt på en hel vecka som de andra verkar göra på en dag. För några veckor sedan halverade jag mina distanser och kapade många sekunder på mina personliga rekord. Trots det blir jag ifrågasatt. Jag simmar alldeles för kort. Jag gör inte som mängden. Om jag hade nöjt mig med att bli lika bra som mängden hade jag gjort samma sak som dem. Det hade varit enkelt. Eftersom jag har högre mål än mängden väljer jag att vara mer noggrann än dem.
Här följer några öppna frågor som jag gärna vill ha svar på:
- Varför simmar sprinters så långt med så låg belastning?
- Varför behöver simmare vila så lite tid mellan intervallerna?
- Hur mycket utvecklas en nybörjare i simning efter att ha simmat sig trött i 60 min?
- Hur ofta blir en tävlingscyklist ifrånkörd för att distansen är för lång i förhållande till att farten är för hög?
- Kan distansen upplevas som kortare om farten upplevs som lugnare?
- Finns det något som talar för att en duktig individ inte skulle kunnat vara ännu bättre med rätt träning?
Simmares träning består av traditioner. Cyklisternas träning har samma grund. Hur det står till bland löpare är jag inte lika säker på. Men min uppfattning om deras träning är att det är än värre där.
Mil och timmar kan ibland vara bra att träna i perioder. Men det måste vara genomtänkt. Att året runt träna med mil och timmar som värdegrund är märkligt. Resultat och statistik ska inte baseras på kvantitét. Resultat och statistik ska baseras på kvalitativa framsteg. Det viktiga är inte vem som tränar mest. Det viktiga är vem som är snabbast. Om det nu verkligen är individens mål.
Oavsett hur bra resultat jag kan producera genom min ”genomtänkta” träning är det ingen bra referens. Det krävs mer än en ”han” eller en ”hon” som gör så och har lyckats. Många skulle uppenbarligen värdera den referensen högt. Det är precis det som sker nu med cykel och simsportens träningstraditioner.
Det är dags att bryta träningstraditionerna och cykla ifrån de som cyklar, simma ifrån de som simmar och springa ifrån de som springer.
Varför simmar sprinters så långt med så låg belastning? För att utveckla lokal kapacitet för simning. Svårt eller omöjligt att utveckla teknik och rörelseekonomi för att konkurrera på toppnivå i simning utan att någon gång simmat relativt mycket meter även för sprinters. Onaturligt medium och en idrott där vi människor utvecklat en teknik för att ta oss fram jämfört med tex löpning som har ett naturligt rörelsemönster. Går inte att jämföra träning mellan de bägge.
Varför behöver simmare vila så lite tid mellan intervallerna? Beror på vilken typ av pass de simmar. Simmare kör också pass med hög belastning och lång vila men givetvis inte alltid. Intensitet är bra men fortfarande en liten del av den totala träningsmängden av naturliga skäl. Det går fortfarande att köra meningsfull träning som inte är högintensiv mellan de hårda passen.
Hur mycket utvecklas en nybörjare i simning efter att ha simmat sig trött i 60 min? Ganska mycket om det medför att individen i fråga utvecklar tillräckligt hög lokal kapacitet för att sedan kunna implementera en bra teknik under längre sträckor. Som sagt är det väldigt få eller ingen som lyckas göra det i den tekniksport som simning är utan att simma ett hyfsat stort antal meter. Simbelastning är för specifik för att det ska gå att ta speciellt stora genvägar.
Hur ofta blir en tävlingscyklist ifrånkörd för att distansen är för lång i förhållande till att farten är för hög? Brukar vara en kombination oftast. Orkar inte cyklisten distansen, orkar vederbörande förmodligen inte heller hålla intensiteten/hastigheten som krävs i slutskedet oavsett kapacitet i övrigt. Att orka en viss distans är ju trots allt även det en hyfsat specifik del av cyklingen som behöver utvecklas under perioder.
Kan distansen upplevas som kortare om farten upplevs som lugnare? Hastigheten i sig har väl sällan med saken att göra. Däremot intensiteten.
Finns det något som talar för att en duktig individ inte skulle kunnat vara ännu bättre med rätt träning? Nej, men det gäller oavsett vilken träningsfilosofi man använder sig av givetvis.
Ett stort tack för ditt svar Björn! Du reder ut många frågetecken och otydligheter. Klokt och bra skrivet. Som vanligt!
Varför simmar sprinters så långt med så låg belastning?
Jag håller med dig i en viss mån. Förmodligen har vi olika erfarenhet av simmares träning. Min erfarenhet är att de tränar extremt mycket ”tröskelträning”. Simmar man 12 pass i veckan och minst ett pass varje dag där man ligger på sin tröskel i 4-7 km kan man inte vara pigg under övriga pass. I slutändan hamnar alla pass i samma zon. Det jag vill betona är att den maximala farten hamnar i skymundan i rädslan för vilan och jakten på kilometer. Min tanke är alltså färre pass i ”ganska hårt”-zonen och mer fokus på motpoler. Alltså lugnare när det är lugnt och hårdare när det är hårt.
En periodisering på lång sikt kan lösa problemet med pass som slår ut varandra. De flesta konditionsidrottare är dock för nervösa för att periodisera sin träning. För att inte missa något väljer de att träna allt varje vecka. Tröskelträning och lokalkapacitet är viktigt. Men med för många sådana pass blir allt lidande. Till och med tröskelträningen i sig.
Varför behöver simmare vila så lite tid mellan intervallerna?
Återigen har jag eventuellt en annan uppfattning av hur simmare tränar. Förhoppningsvis har jag fel.
Jag har aldrig sett en simmare vila längre än 30 sek mellan sina intervaller. Mellan serierna har de vilat längre, men inte under serien mellan intervallerna. Under tröskelpassen kan vilan vara mycket kortare än intervallen. Men under passen då simmaren ska uppnå maximal hastighet i vattnet måste vilan vara mycket längre än intervallen. Annars orkar simmaren, av naturliga skäl, bara en intervall i den farten. Specifikt för en sprinter bör motsvara tävlingshastighet +/-5%. För att en sprinter ska simma specifikt krävs mycket vila. Annars orkar denne inte hålla hastigheten högt och då blir träningen inte specifik.
Hur mycket utvecklas en nybörjare i simning efter att ha simmat sig trött i 60 min?
Jag håller med om att simträning kräver mycket träning. En simmares lokalkapacitet utvecklas dock även innan 60 min har gått. När träningen blir för tung blir återhämtningen för lång. Problemet är lite detsamma som när en person styrketränar och pressar sig till failure gång på gång. Återhämtningstiden blir så lång att det hade varit bättre att bli nästan lika trött men istället orka köra fler pass. Jämförelsen är lite lik min mening om sit-ups och cykelträning. Men i detta fallet syftar jag på belastningen i allmänhet.
En pigg simmare har bättre teknik än en sliten simmare. God teknik är specifikt. Lokalkapaciteten utvecklas under tiden och det finns tid att fokusera mer på mer lokalkapacitet i en senare periodisering efter att nybörjaren skaffat god teknik.
Hur ofta blir en tävlingscyklist ifrånkörd för att distansen är för lång i förhållande till att farten är för hög?
I damcykel beror det ofta på distansen. Jag tänker dock på herrar. Det jag upplevt som den vanligaste orsaken till att någon får släppa täten är att belastningen tillfälligt blir för hög. När någon släpper på grund av distansen beror det oftast på dåligt energiintag. Dåligt energiintag beror ofta på att personen inte hunnit få i sig energi då denne varit för upptagen med att hänga med i det höga tempot.
Som du skriver kan det även vara en kombination. Om någon orkar med första och andra varvet i backen men släpper under tredje varvet är det en klar kombination av de båda. Här tror jag dock att lösningen är att klara av den höga belastningen bättre än att klara av distansen bättre.
Det går även att dra en parallell till skillnaden mellan män och kvinnor. Vad jag vet (någon får jättegärna överbevisa mig) är män och kvinnor lika uthålliga. Skillnaden är att män är snabbare. Detta gör dem även snabbare på långa distanser. Männens tak är högre än kvinnornas. Och trots att många kvinnor skulle hänga med i männens tempo under en längre period måste de arbeta för nära sitt tak för att orka hålla ut.
Kan distansen upplevas som kortare om farten upplevs som lugnare?
Här är vi överens. Jag menade intensiteten men uttryckte mig felaktigt med ”fart”.
Finns det något som talar för att en duktig individ inte skulle kunnat vara ännu bättre med rätt träning?
Här är jag helt överens med dig. Det gäller självklart allt och alla. Dieter, träning och politik.
Jag hoppas att jag får se dig på Tristar 111 Mallorca i år och helst fler tävlingar.
Det här med simning och triathlon är intressant. Nu är jag i ärlighetens namn inte särskilt framstående i något utan snarare en medioker generalist.
Jag har simmat på hög nivå som jr och sen ett par försök till att köra lite tri för en 10år sedan och en av de stora delarna var att de som börjat med triathlon simmar långt, och de tränar inte speciellt rationellt utifrån vad de ska prestera, har exempel på när klubben tyckte 100×100 var det bästa och det coolaste man kunde köra. Och de flesta klarade att hålla tekniken de första 25 och sen var det ras. Och jag tror att det du gjort genom att köra hårdare och kortare är rätt, utifrån att du kan hålla tekniken och bygga styrkan för att kunna hålla längre på sikt. Tyvärr så räcker det nog inte utan man måste nog få till känslan och rörelsemönstret i vattnet, tycker Björn utryckte det väldigt bra.
Sen finns det delar i att man måste vänja kroppen med belastning för att kunna prestera i väldigt hög fart även på träning, typ träna för att orka träna.
Tittar man på löpare och kanske då specifikt afrikanska långdistanslöpare så tränar de på en högre intensitet och med högre kvalitet, men inte lika många timmar än vad tex europeiska gör (lite generellt sett) och det gör att de helt enkelt är bättre när de tävlar.
Tittar man på motionärer i sv idag så tränar de flesta (återigen rätt generaliserat) för hårt, för långt och med för lite teknik, klart att man måste kunna sitta på cykeln ett antal timmar om VR är målet men att köra sig in till döden trött på 18mil en lördag kanske hade kunna bytas ut mot ett svinhårt backpass, ett teknikpass och lite coreträning och på så sätt vinna mycket mer totalt sätt.
Och då är vi väl inne på hävd och tradition, dvs vi ska träna många timmar och även om de som är bäst i världen inte fokar på det just nu så begriper inte vi vanliga dödliga det.
Skidåkare är sannolikt lika, det är mängden timmar och inte kvalitén som räknas, tror lätt att de behöver träna för att utveckla lokal kapacitet och jobba på teknik, styrka och uthållighet.
Markus Torgeby ”förfärades” över att längdåkarna tränade så mycket i låg fart och intensitet istället för att foka på att köra mer kvalitet.
– an
Andreas, du har ett träningsupplägg som är ganska unikt för triathleter. Kan inte du presentera din träning? Iaf i form av hela pass.bara varit huvudserier tidigare antar jag? Det är intressant när man följer dina resultat på tävlingar framigenom och ett kvitto på din träning.
Jag tror det beror på vilken nivå du tittar på inom simningen. På lägre nivå och inom lägre åldrar kan det säkert delvis se ut som du sagt vilket oftast beror på;
– Logistik. Många simmare och få banor minskar möjligheten till individanpassning för både sprint och distans.
– Yngre simmare som inte specialiserat sig än och simmar många olika distanser och simsätt.
– Brist på kunskap hos ideella ledare.
Jag ska tillägga att även på den nivån brukar det förekomma pass med hög fart och lång vila. Men mer sällan givetvis vilket gör att det kanske är svårt att få en bra bild av exakt hur det ser ut om du inte är nere alla 12 pass/vecka och ser vad dom gör varje dag. På absolut toppnivå är det definitivt mycket fokus på specifik träning bland sprinters dock.
Att pressa sig till failure i styrketräning(i rätt definition: få reps hög belastning) är inte jämförbart med att simma 60min till muskulär utmattning för en nybörjare i simning. Den maximala belastningen är så oerhört låg jämfört med styrkeexemplet och återhämtningstiden avsevärt kortare. Problemet med att bara försöka simma med bra teknik när man börjar lära sig är att i princip ingen har tillräcklig specifik kapacitet för att orka hålla tekniken mer än extremt korta sträckor om ens alls. Det blir ett väldigt långsamt sätt att lära sig jämfört med att simma längre pass och förbättra teknik efterhand den lokala kapaciteten ökar. Jämfört med exempelvis cykling där det bara är att hoppa på cykeln och trampa.. Det är givetvis ingen lätt ekvation men majoriteten som lär sig simma bra verkar göra det med relativt stort antal meter.
Lycka till med tävlandet!
Jag är med dig när det gäller dina punkter. Okunskap bland ledare är troligtvis en stor anledning. Denna okunskap tror jag ofta grundar sig i ointresse för nya studier och rön. Många ledare och tränare tror att deras förtroende sinar om de ändrar sin träningsfilosofi. Faktum är att oron inte heller är helt tagen ur intet. Att förändra något är nästan lika vanskligt som att förändras.
Min jämförelse med failure och styrketräning tycker jag är relevant. Belastningen är annorlunda och betydligt mer påfrestande. Vad jag däremot borde skrivit var att jag räknar med lägre intensitet i antalet pass.
Den enda poängen jag vill få fram ur det är att det är ett vanligt förekommande problem inom styrketräning att idrottaren belastar sig för hårt för ofta. Precis som simmaren. Skillnaden kan vara två gånger per vecka för idrottaren i styrketräning och två gånger om dagen för simmaren. Det gemensamma problemet är effekt och teknik. Det gemensamma problemet är brist på återhämtning.
Jag ser också specifik träning som bra. Men jag ser ingen anledning till att blanda. Istället propagerar jag för att fördela. En individuell bedömning med målet i fokus gör kravprofilen talande. Att träna tröskel innan man höjt farten blir som att köpa möbler till en tredje våning utan att ha höjt taket.
Även en majoritet kan ljuga. Framförallt när majoriteten gör mer eller mindre likadant. För mig är det bra. Jag ser objektivt på målet. Vad andra gör är inte oviktigt. Om majoriteten gör något som jag anser vara fel bör jag finna mina tuffaste konkurrenter bland minoriteten.
Just logistikproblemen för idrottare skapar liknande mentalitetsproblem som för cyklister på träningsläger. Mil är mer värt än effekt. Idrottarna ”passar på” när det finns möjlighet. Mentalitetsproblemet ”passa på” är stress med grund i rädsla. Kilometerna är som lugnande medicin. Det känns bättre men det blir inte bättre.
Tack så mycket och tack för dina svar!
Hej!
Det är intressant att se vem som träningsprogrammet är upplagt för och av vem och varför det ser ut som det gör. Efter att ha läst böcker av David Millar, LeMond och Tyler Hamilton blir man som lekman varse om hur otroligt långt det är mellan olika fokus och mål på lag- och individnivå och hur lite idrottsmän som är elitidrottare – i.e får betalt för att tävla och försörjer sig på det – har utrymme för att de facto optimera och periodisera sin träningsvolym och återhämtning.
David Millar skrev i sin bok en del om hur svårt det kan vara att sova när man är helt utmattad i olika hotellrum med olika människor, i olika länder, i olika tidzoner. Det var något jag också blev varse om i mitt eget jobb. Så jag har lagt ner nattjoursarbete. Intellektuellt vet jag att människor som arbetar natt är överrepresenterade i folksjukdom och vill man träna – och behålla form och resultat över tid – är nattarbete helt vansinnigt på alla sätt och vis.
Många arbetar mer än 40 timmar i veckan. Sedan har de lite tid för träning – låg volym – och då kompenserar man – framgångsrikt ett tag – med högre intensitet. Sen sover man för dåligt, värmer upp för lite, varierar träningen för lite så kommer skadorna, infektionerna, tröttheten.
Kroppen anpassar sig snabbt till vad den gör, men jag lever i tron att allsidig träning är bra för vanliga motionärer och i viss mån även inom uthållighetssporter, men en bergscyklist behöver högt watt per kilo mer än han behöver stora biceps och axelmuskulatur, onekligen. Men man undrar ju var vinsten ligger att se ut som Bradley Wiggins t.ex som tagit detta till nya höjder med att vara mager och stark.
Ju högre träningsvolym desto större behov av god nattsömn och t.o.m tupplurar ggr flera om dagen och periodisering med total vila från fysisk aktivitet – för att ladda om – några veckor om året minst – tror jag många skulle må bra av.
I min egna enkla lilla värld ska jag lägga till längdåkning på vintern (nov-mars) och paradoxalt nog sova mer. Med applikationen SleepCycle så har jag insett att jag sover för lite, sover uselt i relation till vad jag behöver. Så att gå från 5-6 timmar/natt till 7-8 timmar per natt innebär större grad av återhämtning, mindre trötthet, mindre sötsug, bättre stresståligthet och godare humör.
Såg en studie som visade att folk sover i snitt 1 timme mindre per natt än för 10 år sedan, men minns inte författaren just nu. Sömnen slarvas det nog med en hel del. Men fokus på laktattrösklar, blodvärden, kost och träning kräver ju, förutsätter ju, att man återhämtar sig. SleepCycle är otroligt bra, i all sin enkelhet i min iPhone.
Hej!
Väldigt bra poäng där Michel, Andreas och Björn. Ni är alla ute och snurrar på vad som har betydelse och finns det något mer komplext än det perfekta träningsschemat? Antalet faktorer som spelar in inte bara fysiskt utan också vart man står i sin karriär och social situation är enorma och kräver väldigt bra analysering men inte minst magkänsla. Att tro, våga vila och se till sin idrott kan göra att väldigt många lyckas bättre än de faktiskt gör idag. Saker som idrottskultur, perfekt hit och dit kan determinera vilken lovande atlet som helst och det händer hela tiden. Vill egentligen bara säga:
1. Våga ifrågasätta normen kring varför folk gör som de gör. Fungerar ett träningsprogram designat av någon som själv blivit grym av det om han själv t.ex. varit dopad?
2. Våga som du säger Björn söka upp folk med inte bara har erfarenhet till idrotten men kunskap, ideella föreningar kommer man inte ifrån, de behövs men där tycker jag man ska fråga ännu mer varför!
3. Våga vila. Jag är en ”start with the end in mind”, person. Jag visualiserar målet, och gör sedan en plan för att nå dit. Det innebär allt från att designa ett program man verkligen tror på till att se till att det finns utrymme för ett program. Ingen kvalitet i världen eller specificitet gör någon nytta om inte kroppen eller psyket är redo för det. Därför är jag emot 12 pass i bassängen som simmare, även utan att vara simmare. Jag vet inte kulturen men jag kan en del om kroppen och psyket vilket gör att jag inte kan se hur det fungerar för en majoritet.
Slutsats: Om det hade gått hade hade jag velat att fler människor kunde se till sin idrott innan de såg kulturen i träningen för att sedan skapa något de ser relevans i. Jag tror att det hade resulterat i att fler människor hade stannat i sina idrotter och älskat det dom gör och trott på det hårdare. De får ett starkare ”varför” de gör vad de gör och inte ”hur” det alltid gjorts och ”vad” som fungerar.
//Simon, mångsysslare och tränare
Intressant Michel! Vi diskuterade framförallt elitidrottare. Dock var jag nog otydlig med det.
Det du nämner om Millar är intressant. Många cyklister hade sömnproblem under etapploppen och åt sömnpiller. Därefter fick de problem även under träningsperioder då de rubbat sin vanliga sömnrytm med flygresor, tidszoner och intensiva tävlingar.
Jag håller helt med dig om att allsidig träning är bra. Men att alltid blanda allt är ett nervöst beslut som tas av många idrottare. En fördelning ger bättre effekt. Om du är intresserad kan jag se om jag hittar studierna på det.
För min egen del är sömnen utmärkt. Jag sover 9-9,5 timmar varje natt. Alltid mellan 22:00-07:00/07:30.
Det som sker i de flesta cykellag är patetiskt. Träningsdiktaturen finner inga gränser. De äldsta bestämmer om sportchefen är borta. Sportchefen i sig har ofta ingen aning om någonting. De mest skrämmande fall är, som du också beskrivit, när fd. dopade tävlingscyklister som Bjarne Riis refererar till sin egen karriär. Hur mycket återhämtning behövde han med 34 olika substanser i kroppen?
Hej Andreas,
Det är intressant att lära sig av de som gör mest och har gjort det längst, oavsett om det är forskning, idrott, ekonomi eller politik. Livet är liksom kort, det är svårt att hinna lära sig allt på egna misstag. Av elitidrottare idag får man mycket – dina erfarenhet och böcker av t.ex LeMond, Millar och Hamilton.
LeMond har dock förlorat otroligt mycket – trots sina formidabla fysiska förusättningar – på grund av EPO i cykelsporten. Han brände ut sig totalt i försök att öka träningsdosen och bli frånåkt av autobus åkare trots detta. Millar åkte 60 km/h mellan klungor på EPO på platten i sidvind i ett av världens snabbaste cykellopp genom tiderna. Mülegg krossade Elofsson för all framtid.
Jag tror att de som gör som du, är sin egen tränare, sin egen finansiär, sin egen lyckas smed, har störst möjligheter att påverka fördelningen av sin energi. Till skillnad från cyklesporten verkar triatlon bestå mycket av ”sina egna lyckans smeder” utan att påstå att jag är allt för insatt.
Mr.60% var ju Riis smeknamn när han vann Tour de France (han gick från 41% off-season till 56% in competition). Klart att återhämtning och allt vad mjölsyratrösklar och annat ställs totalt på högkant av EPO. Det finns t.o.m vetenskapliga artiklar (Coyle et. al) om hur Lance Armstrong ökat sin ”effektivitet” som cyklist (!) efter sin cancer (han dopade sig till cancer, fortsatte dopa sig efter cancer, om du frågar mig).
Numera är man som motionär rätt till freds med att ta sig uppför bergen i sin egen maka takt, på egen maskin, det med insikt i vad som krävs (HCG, Testosteron, Kortison, EPO, blodtransfusioner osv) samt 6 timmar om dagen fullpumpad på droger för att vara ”bäst”.
Det var nog din smala tur att du inte fastnade i Saxo-Bank som alla de andra. Jag är glad för din skull i det avseendet. Återstår att se av UCI hamnar. Det har ju visat sig att de starkt reducerat testerna ”out of competiotion” de sista åren och hur dessa granskats för att spara pengar, vilket är en anledning att Armstrong törs sitta och säga att han kört ”ren” på sin comeback när han ändå hängde med Contador och Schleck uppför Mt.Ventoux in i sista böjen och på podiet.
Tyvärr politiseras (OS medaljer, statlig finansiering) mycket av t.ex friidrotten och skadorna som många av toppstjärnorna dragit på sig (Stressfrakturer) har varit under träning av en och samma tränare, med samma principer. Men visst, de vann ju när det begav sig. Ett litet tag i alla fall.
Tror jag såg att Storbrittanien satsar lika mycket på cykelsporten som Sverige hela – totala – OS satsning, om jag inte missminner mig =)
Hoppas du hinner ladda om både mentalt och fysiskt mellan dina deltaganden och får i dig din kropp behöver både fysiskt och mentalt. Det är spännande att följa onekligen!
Hej!
Är glad att jag hittade denna bloggen när jag googlade ”lätta cykleskor 2013” ;)
Riktigt intressanta diskussioner!
Jag själv är aktiv cyklist och triatlet på motionsnivå och följer gärna som motionär hur eliten tränar och försöker själv dra nytta av bitar jag tycker verkar vara vettiga att applicera på mig själv.
Som ni pratar om så tror jag det gäller att hitta sina egna vägar i den mån att det passar en själv, ens egna kropp, livssituation samt sina individuella mål. Det fungerar inte för motionär att tex kopiera ett träningsschema som en aktiv elit-idrottare har. Det följer med så mycket mer än bara träningen för de som är på elitnivå. Det är kost, sömn, återhämtning, förebyggande träning, rehab mm som oftast inte motionären lägger något fokus på Mestadels såklart för att de inte ha tid och som det nämndes så blir det ”failure” till slut.
Jag är även väldigt intresserad av skidåkning och följer våra bästa på nära håll (tv, media, bloggar mm) och tyckte det var kul att du just tog upp Charlotte Kalla och hennes situation. Det har varit mycket spekulation och saker sagda kring henne. Det är såklart väldigt svårt att på ett rättvist sätt för en utomstående säga någonting om hennes träning och utveckling, då vi inte har några siffror eller vet hur hon har tränat, samt om det finns bakomliggande orsaker till att det inte gått framåt i den takt vi åskådare önskar. Detta ska man tänka på innan man dömer någon som är en 12,5s ( Alltså 1,2 s per kilometer!) från Brons på 10 fritt i VM. Vi förväntar oss väldigt höga resultat för att vi så gärna vill se våra bästa vinna. 800+ strikta träningstimmar skall resultera i medaljer, allt annat är ett ”fiasko” för oss åskådare, inte undra på att utövare på den nivå känner press!
Det enda vi sen kan konstatera är att C.Kalla tappat jämfört med de bästa i sin utveckling. Norrmännen själva säger att de tränar mer mängd och det är där skillnaden ligger…är de verkligen så? Vår bästa skidåkare för tillfället är Johan Olsson och han har gått sin egen väg och kör mer hårda kvalitets-pass under kontrollerade former på band där han svart på vitt ser vad han uppnår i sekunder med sin träning. Är Olsson ett unikt exempel som knäckt koden för att optimera sin egen kropp efter ett liv av hård träning? Finns det saker att kopiera mm, det finns säkert en del som jag hoppas svenskarna kan lära sig av Olsson.
Många som utövar uthållighetsidrott på elitnivå pratar om överskott, ett begrepp jag som motionär gärna skulle vilja ha förklarat mer i detalj. Läste en artikel där norrmännen poängterade hur viktigt det var att spara på överskottet att inte slita ut sig på träning att inte gå över gränsen. Går detta bara att applicera på elitutövare som tränar 700h+ ? Vart går gränsen för hur hårt man ska träna på ett pass? Är det fel att ligga på max (tävlingsfart i tex simning och löpning, cykeltempo) på träning?
Johan Olsson sade i en del intervjuer att han tyckte det var oerhört viktigt att ha legat i en zon där man plågar (max) sig på tävling även på träning ofta för för att kunna förbereda sin kropp på den belastningen samt att även varit där mentalt, att vara förberedd på smärtan och tankarna som hjärnan sänder ut och att lära sig handskas med detta på ett bra sätt.
Jag hoppas Johan Olsson och hans psykolog verkligen skriver en bok en dag som de nämnt. Skall blir väldigt intressant läsning :)