Min idrottskarriär, 2003-2009

Jag har skrivit en sammanfattning av mina första år som idrottare. I del 1, som följer nedan, har jag skrivit om år 2003-2009. Under helgen kommer jag att publicera del 2. Jag går kort in på de olika säsongerna och beskriver vad jag gjorde, var jag tävlade och vilka jag träffade.

2003
De senaste åren hade jag spelat ishockey, innebandy, tennis etc. Jag tränade nästan varje dag, minst en gång. Under året blev jag mer och mer intresserad av uthållighetsidrott, framförallt cykling. Jag hade en billig MTB med hastighetsdator. Med den tävlade jag mot mig själv varje dag. Till skolan hade jag en enda lång uppförsbacke på 2km. Uppför den tog jag tiden varje dag för att hela tiden försöka slå mitt tidigare rekord.
Under tiden som jag började cykla allt mer fortsatte jag med både ishockey och innebandy.

2004
Jag skulle fylla 15 år i september. Mina vänner fick mopeder när de fyllde år. Jag var inte intresserad. När jag fyllde år ville jag ha en racercykel för att kunna cykla ännu snabbare. Mina föräldrar tyckte självklart att det lät som en fantastiskt bra idé. Jag fick min racercykel redan i juli. Den sommaren cyklade jag så mycket en nybörjare kan mäkta med. Under den andra veckan försökte jag cykla 100 km per dag. Jag hade säkert klarat det om jag inte alltid försökt hålla en så hög fart som möjligt. Efter 4 dagar och 400 km kom jag inte upp ur sängen. Jag var sliten men fast. Cykelsporten var min nya idrott.

Precis när jag börjat skolan för ett sista år i högstadiet anordnades ett skoltriathlon där vi sprang, cyklade och simmade, i nämnd ordning. Jag vann och slog banrekord. Priset delades sedan ut i den stora aulan när alla elever på skolan var samlade. Det var en professionell triathlet som delade ut priset – Jonas Colting. Han hade tagit silver på VM och framförallt gjort en Superklassikern tidigare under sommaren. När BT skrev om Coltings superklassiker sparade jag hela tidningen. Redan då hade jag bestämt mig för att jag ville göra något liknande.

Uthållighetsidrott lockade och jag skickade en ansökan till Motala Riksidrottsgymnasium och en till Skara Cykelgymnasium.

2005
Jag började tröttna allt mer på lagidrott. Att ha en ledare och lagkamrater passade inte mig även om jag själv var en bra lagkamrat. Det tog emot att se oseriösa lagkamrater maska på träningspassen. Jag blev frustrerad över att jag inte kunde påverka det som hände på isen då jag satt i båset. För mig var matcher på liv och död. Eller kanske ännu viktigare. Jag slutade med ishockeyn tidigt på våren.

Samtidigt som jag slutade med ishockeyn blev jag intagen till Motala Rikstriathlongymnasium. Jag åkte till Motala och pratade med Micke Thorén. Egentligen var jag långt ifrån övertygad om att flytta till Motala för att gå på gymnasiet där. Men Micke övertygade mig utan några större problem. Han fick mig att känna att det var det bästa som kunde hända mig. Och precis så blev det.

Äntligen hade jag börjat tävla i cykel. Jag var bland de sista cyklisterna på de första tävlingarna och lyckades med marginal ta sistaplatsen vid ett tillfälle. När Götalandsmästerskapen i ungdomsklassen skulle köras utlovades en backe utöver det vanliga. Jag attackerade i roten på backen under sista varvet och vann med en halvminut. Ingenting hade någonsin fått mig att bli så lycklig som jag var då.

2006
Efter segern i Götalandsmästerskapen året innan hade jag fått hjälp av främst Johan Flodin och delvis Micke Thorén med träningen. Nu inför säsongen hade jag verkligen tränat strukturerat. Inte ett enda träningspass hade jag missat under vintern. När jag körde mitt första pass på racercykeln märkte jag att träningen gett effekt. Det gick så mycket snabbare att jag inte trodde det var verkligt. Säsongen gick fantastiskt bra. Jag var ofta med i kampen om tätplaceringarna.

Under junior-SM attackerade jag och en lagkamrat i första backen. Vi körde sedan partempo under de resterande 12 milen till mål och vann med över sju minuter. Jag förstod inte då att jag kanske var den starkare av oss. Ju längre loppet gick desto mer av dragjobbet stod jag för. Den sista milen drog jag alldeles för mycket. Spurten förlorade jag med någon meter. Jag var fortfarande sämre än de allra bästa. Men det jag saknade var rutin. Det var inte fel av min lagkamrat att spela ut mig när övriga cyklister var 5km efter. Det var bara dumt av mig att inte läsa situationen.

2007
Återigen fick jag en chock över hur snabb jag var när jag satte mig på racercykeln efter den långa vintern. Jag var fortfarande kvar i samma tävlingsklass som jag var året innan. Det blev ett roligt år. I snitt vann jag en tävling varannan helg. SM vann jag med flera minuters marginal till tvåan och ännu mer bak till första jagande grupp. Klungan var över 10 minuter bakom.

 

Jag körde alla landslagstävlingar och låg efter det sista uppdraget 10a på världsrankingen för cyklister under 18 år. Största framgången under säsongen var när jag blev totaltvåa i ett etapplopp i Tyskland. Jag hade varit i utbrytning varje dag. Det var bara en kille som orkade hålla samma tempo som mig i utbrytningarna. En slovak vid namn Peter Sagan. Jag är fortfarande sur för denna tävling. Egentligen vann jag. I det totala sammandraget förlorade jag med 2 sekunder. Men då hade jag vunnit en etapp med hundra meter till klungan. Den tyska kommisarien gav oss ändå samma tid vilket gjorde att jag inte tog över ledningen. Det är inte första gången något sådant händer i cykelsporten…

I Sverige tävlade jag allt mer i elitklassen med flera riktigt bra placeringar som följd. När jag körde i juniorklassen försökte jag vinna med så mycket marginal som möjligt och på så spektakulärt vis jag bara kunde. Det var roligt men ledde ibland till att jag förlorade.
I elitklungan körde jag riktigt bra och irriterade mina betydligt äldre konkurrenter. Under Scandinavian Bike Week, några prestigefyllda elittävlingar med internationellt motstånd i Västergötland, plockade jag bland annat en tredjeplats i Skara GP.

2008
Min utvecklingskurva hade avtagit något till i år. Helt naturligt. Även om jag tränat fantastiskt och blivit betydligt bättre så hade jag inte blivit 30 eller 20 procent bättre som tidigare år. Mitt första år i elitklungan blev något av ett mellanår. Jag var på väg in som proffs i både Joker Bianchi och GLS Pakkeshop. I Joker sa sponsorn nej då de endast ville ha norska sykklister. GLS valde att plocka in Christoffer Stevenson som enda svenska cyklist i laget.

Jag blev topp 10 på två olika internationella kategoriserade tävlingar. Det var fantastiska resultat men jag förstod det inte då. Säsongen i Sverige bestod mest av att bli punktmarkerad av de dominerande storlagen.

I slutet av säsongen hade jag två alternativ av lag att välja på. Jag valde Capinordic, tidigare GLS Pakkeshop, framför Amore & Vita. Den danska mentaliteten kändes betydligt tryggare och mer bekant. Valet av lag var bra. Amore & Vita hade haft några fördelar som bättre anpassad tävlingsmiljö och träningsmöjligheter. Men Capinordic var betydligt mer strukturerade och kändes mer seriösa.

2009
Första säsongen som cykelproffs i Capinordic började hos Team Saxobank, världens främsta cykellag. Jag blev uttagen som en av de tre talanger som får åka som stagiare (provcyklist) under deras träningsläger på Mallorca. Under lägret fick jag träna med bland annat Jakob Fuglsang, Alexandr Kolobnev, Andy Schleck och de två mest osympatiska människor jag någonsin träffat, Fabian Cancellara och Frank Schleck.

Säsongens höjdpunkt var när jag kom 10a i Liege Bastogne Liege för U23-cyklister. Det var årets största tävling för mig. Min lagkamrat Rasmus Guldhammer vann. Vi kom båda med i den avgörande utbrytningen på 11 man. Men där bestämde vi oss för att jag skulle lägga mig i andragruppen på 25 man då det var 10 mil kvar av tävlingen. Det var en bra taktik. Rasmus sa till sina utbrytarkollegor att han körde för mig. Jag sa till min jagande grupp att jag körde för Rasmus. Med 25 km kvar stack jag ifrån min grupp och jagade förstagruppen solo. Jag tog in men lyckades inte ta in hela försprånget. Rasmus vann tävlingen och blev på vägen hem uppring av storlagen HTC och Saxobank.

Rolf Sörensen, som själv vunnit riktiga Liege Bastogne Liege, sa till lagets sportchef att jag också skulle kunnat vinna tävlingen och att jag nästa år är hans favorit till segern. Jag fick höra det på omvägar. Det gav mig en insikt om vilken potential jag hade.

Jag fick tävla alldeles för mycket under året. Mot slutet av säsongen var jag riktigt sliten. Efter att jag tävlat i Kina i tre veckor (varav 2 med dålig eller katastrofdålig mage) var jag sjuk och trött. Jag satte ändå igång att träna riktigt hårt när jag blev uttagen till VM. Träningen slog tillbaka, jag blev sjuk och ännu mer sliten igen och tvingades tacka nej.

I samband med finanskrisen gick våran sponsor i konkurs. Ledningen sa att de med största sannolikhet kunde ordna en ny huvudsponsor. Jag trodde på dem. Och de hittade en. Vid slutförhandlingen tog den nya sponsorn upp ett nytt krav, att den tidigare avstängde Rasmussen skulle få en plats i laget. Fuck daj, sa danskarna och jag blev arbetslös.

Så sent på året lyckades jag inte hitta något nytt lag som kändes vettigt. Jag är ändå stolt och glad över att danskarna vänligt och professionellt bad sponsorn och Kyllingen att fara och flyga.